Nu är jag på väg in i en ny fas i livet, eller på väg och på väg, jag har visst hela benet inne. Nämligen klimakteriet!!! Jag har mått väldigt underligt under en period och varit så arg och ledsen och undrat varför jag inte är glad nu när alla operationsärr faktiskt är läkta och håller. Ska man inte vara glad då? Efter så lång tid??? Har bara mått så märkligt och konstigt men nu när min migrän för tredje gången i rad var helt katastrofal då kom jag på det där med hormonerna...
Var hos farbror doktorn igår och blev "intervjuad" och tagit massa olika prover och det var visst inte svårt för honom att konstatera det jag funderat över i några dagar. Känns så otroligt konstigt att jag verkligen är så gammal, och att jag gått ett bra tag och mått så dåligt och då inte haft en endaste tanke åt detta hållet. Hur korkad får man bli??? Och om jag är förvånad så är det inget mot maken. Skulle han ha en fru som är i klimakteriet???? Kommer inte på frågan. Så gammal är han faktiskt inte. Blir att kolla igen vad det faktiskt var man lovade den där speciella dagen...
Så jag undrar om det är detta som är fas tre som alla gnäller så rysligt över. Att det är regeringens påhitt och allt.... Jaja.
Förutom detta så händer inte mycket mer än jobb och stickning och symaskinskörande. Har nu flera hundoveraller klara och ska verkligen anstränga mig för att få med den lille blyge pojken på kort iklädd sina fina vinterkläder. Måste passa på under dagtid ute i trädgården där jag kan smyga mig på med kameran.... Lyckas jag inte med detta får jag väl trä på overallerna på Bauer och fota honom istället, han ställer ju gärna upp på bild :-)