Inte död i alla fall

Halva onsdagen har jag tillbringat på sjukhuset. Krånglade till sig lite sent i tisdags kväll och fick kolla upp operationssåren lite. Var förmodligen sårskorpor som släppt med ganska kraftig blödning som följd. Nu fick jag ordinerat att dubblera morfinet under en vecka så att man inte av att det gör ont spänner sig så det sen börjar krångla till sig ytterligare.

Min förhoppning är att det ska fixa till sig och jag hoppas bara behöva vara hemma helt under nästa vecka med och sedan komma igång med lite halvtidsjobb. Både i tisdags och idag onsdag (det är över midnatt så inlägget kommer dateras som torsdag) har jag varit på ett uruselt humör, det tär på en att ligga hemma och prata med sig själv....

men jag kan ju konstatera enligt bilden nedan att jag i alla fall inte är död!

Garn, garn, garn

Den senaste veckan kommer väl inte platsa på min tio-i-topp-lista över mina bästa veckor direkt. Det har varit jobbigt. I lördags kväll blev jag lite sämre och låg sedan i 39 grader feber under söndagen och hade fortfarande feber igår men bara runt 38. Idag har väl febern gått ner ytterligare lite men är så himla trött och hängig. Ett liten bonus sådär så att jag inte bara ska ligga och ha ont, det kan ju bli tröttsamt i längden ;-)

För att pigga upp mig lite har jag varit på en extremt kort utflykt idag. Thomas fick köra in mig till garnaffären och på några minuter hade jag rafsat ihop en hel påse med nytt garn som nu bara ligger och väntar på att bli uppstickat. Kommer bli både några hundtröjor och givetvis ett antal strumpor. Undrar om jag någonsin kommer lära mig sticka något annat???

Efter denna korta utflykt, vilket är det första jag gjort på över tre veckor förutom några besök på sjukhuset så kommer jag ligga utslagen i soffan resten av dagen. Det var himla jobbigt att åka in till stan och shoppa i tio minuter.

Tur i oturen när man nu ändå ligger hemma så är det VM i längdskidor. Så det finns oftast något att titta på. Idag hoppas jag på att Kalla får till en bra dag och tar medalj :-)

Jobbiga dagar

Gårdagen var hemsk och denna dagen är inte ett dugg bättre, bara att gilla läget :-(

Inatt ska maken jobba och kära brorsdotter med sambo i Skövde får det (tvivelaktiga) nöjet att ta hand om våra små buspojkar i natt. Säger det igen, vad vore man utan nära och kära när livet krånglar?

Min man han kan han

Vill börja dagens inlägg med att dementera makens kommentar på mitt senaste inlägg om att han inte skulle titta på project runway!!! Men för husfridens skull kan vi kalla det att han bara håller mig sällskap i soffan när jag tittar....

Däremot så överraskade han mig med ett par jättefina örhänge som present efter operationen. Eftersom jag hade fått eftermiddagstid för operation hade jag redan bestämt att vi skulle stanna till vid en guldsmedsaffär på väg in till KSS och jag skulle själv köpa mig en present. En sådan där nu-ska-jag-opereras-för sjätte-gången-present. Det är ju absolut ett måste att man unnar sig något vid ett sådant tillfälle ;-)
Jag tittade på både olika örhänge och ringar men bestämde mig för den fina ringen i silver och guld som ni ser på bilden nedan. Fin va?

Sen åkte maken och lämnade av mig på sjukhuset och åkte tillbaka till affären och köpte ett par av de örhängena jag också kollat på. Ibland så blir man väldigt glatt överraskad. Så nu kan jag ligga här hemma i soffan helt snurrig av smärta och morfin och åtminstone glänsa lite med mina nya smycken.

Jag blir nästan förvånad över mig själv över hur glad jag blir över presenter, blommor, vykort, sms, mail och alla andra sätt man blir ihågkommen på när man är sjuk. Annars tycker jag alltid att det är roligare att ge än få, men det stämmer uppenbarligen inte när jag är sjuk. Jag blir så himla deppig jämt när det krånglar och känner mig helt bortglömd av hela världen, men det är jag ju absolut inte!!!

Tack alla för de uppmuntringar jag fått från er, det betyder massor.

Klart!

Då var operation numer 6 avklarad. Tyvärr visade det sig att det var lite mer söndrigt invändigt så läkaren fick skära endel också. Den snälle läkaren avslutade i alla fall med att spruta in en rejäl dos med lokalbedövning som först nu börjar släppa.

Däremot så fick jag något jag aldrig tidigare i mitt liv fått, en riktig panikångestattack när de väckte mig. Efter varje operation så har man bara blivit väckt och fått lite morfin i droppet och somnat om. Denna gång vet jag inte riktigt vad som hände. Jag hade ingen aning om vart jag var eller varför de höll fast mig och bara grät och skrek över att jag skulle ner från sängen och åka hem. Jag vet inte att jag någonsin tappat kontrollen så fullständigt. Till slut var de tre sjuksköterskor och läkaren kom också, så fick jag något i droppet så jag lugnade mig lite plus att de tyckte att jag fick ringa min man så han kunde komma in och ta hand om mig.

Jag har väl i och för sig under de senaste åren när allt krånglat känt ångest och känt mig ledsen och deprimerad men inte på detta vis när riktig panik är inblandad och varenda logisk tanke bara försvinner från hjärnan.

När jag sen legat en stund och fick komma upp och stå någon minut bredvid sängen blev det mycket bättre och helt plötsligt var min älskade soulmate där och höll handen också.

Efter man kvicknat till lite mer fick jag goda smörgåsar, tänk att allt smakar så gott när man får något att äta efter en operation. Konstigt, för jag är egentligen inte någon smörgåsmänniska.

Började också tycka det var rent pinsamt att man betett sig som en stolle som borde låsas in med tvångströja....

Natten har gått bra och denna dagen började med att jag spydde upp det jag åt igår kväll. Nu när det inte är så bedövat längre är det ganska smärtsamt och försöker ligga i soffan och sticka lite för att förleda bort tankarna lite. Just nu är det en ny tröja till Bond istället för ett par strumpor.

Jag hoppas att de kommande dagarna blir drägliga och att kroppen läker bättre denna gång efter skalpellandet. Det kommer bli mycket tabletter, sömn och vaken vila som står på agendan. Maken har också laddat hem en säsong med project runway så jag har lite att fördriva tiden med förutom stickning.

Ramsa

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det och på det sjätte smäller det!

Så går en ramsa jag lärde mig som barn och vi använde den när vi skulle doppa oss i sjön i det iskalla vattnet tidigt på sommaren. Nu kan jag istället använda den för mina operationer eftersom operation nummer 6 infaller imorgon, och då smäller det!!! Antingen blir jag väl permanent bra eller så kolar jag väl av.....

Jag kanske får hitta en längre ramsa för det där med att kola av lät ju inte så lockande precis.

Förslag på bättre ramsor?

Nu närmar det sig

Nu börjar ångesten inför operationen sätta in.... Så fort tankarna kommer på hur otrevligt det kommer bli försöker jag tänka på något annat vilket inte alltid lyckas.
Samtidigt ska det ju bli så skönt att få operationen gjord så man sen kan kravla sig tillbaka till lite normal vardag igen med jobb, rutiner och sådant som får mig att må bra.

Just nu stickar jag så mycket att jag faktiskt får ont i händerna. Det finns inte så mycket annat att göra än att ligga i soffan och sticka. Strumpelådan börjar fyllas på igen så om det är någon som fryser om fötterna går det bra att komma hit och hämta ett par. Det är ju helt galet att sticka strumpor på löpande band men det är så roligt att ge bort dom :-)

Förresten så lyckades maken riktigt bra i garnaffären och kom hem med en fylld påse med garn. Det besvärliga med att skicka iväg honom är att han får ett hum om hur mycket garnet faktiskt kostar... Ibland är det bäst att inte veta ;-)

Alla hjärtans dag

Det firades igår, eller i alla fall firade min make mig med ett stort fång röda rosor. Jag har ju inte varit så kry att jag kunnat ut och handla någon present till kära maken, men den som väntar på något gott...
Sannerligen så tror jag att det är det första året som jag inte haft ett paket klart. Vi hade även detta år varit förlovade i fjorton år just denna dagen. Nästa år när det är femtonårig förlovningsdag så ska jag minsann slå på stort, speciellt genom att försöka vara frisk. 

Uppmuntrad

Jag är ju en sån person som fullkomligt älskar att ge bort presenter, skicka lite vykort ibland och helt enkelt göra andra glada så där mitt i vardagen.

När jag nu själv är dålig så sköter min storasyster sina plikter som just storasyster med bravur. Igår kom det en jättefin bukett med blommogram och jag måste säga att jag blir verkligen uppmuntrad. Det betyder så mycket att någon tänker på en när man inte är som man ska vara. Förvisso är det väl roligt att någon tänker på en när man är frisk också, men när man är sjuk och lite deppig och väntar på operation så betyder det så mycket mer.

När jag själv upptäcker hur otroligt glad jag blir så inser jag att det jag själv normalt gör med att tänka på andra, ge små presenter som uppmuntran eller bara för att, faktiskt betyder mycket mer än vad jag kanske själv tror. Själv tycker jag inte att det jag gör är något speciellt för jag har alltid varit generöst lagd. När jag tänker efter så är det på detta sätt hela min stora syskonskara är och även min älskade mamma och pappa. Så de måste verkligen ha lyckats extra med vår uppfostran, speciellt då vi sex syskon idag fortfarande har så himla roligt ihop och hittar på massvis med hyss när vi träffas.

Under de två år som livet krånglat för mig så har jag inte fått annat än stöd från mina föräldrar och syskon med familjer. Och till min stora glädje är det min tur att ha hit hela stora klanen över påsk. Hur vi ska lyckas knöka in alla i mitt lilla hus är frågan men finns det hjärterum så finns det stjärterum ;-)

Tidigare tid

Minsann om det inte ringde en trevlig sjuksköterska från kss idag på morgonen och väckte mig med det trevliga meddelandet att jag ska opereras på tisdag nästa vecka. Så skönt att slippa vänta i tre veckor men nu börjar redan ångesten för att bli opererad sätta in. Först ska man ju ha en kanyl i handen vilket brukar vara ett meckande för jag har lite krångliga kärl plus att jag är ju "lite" rädd för nålar och allt annat otrevligt de pysslar med på sjukhus. Sen är det det där med att sövas, först är jag rädd att jag inte ska bli sövd ordentligt och när jag tjatat hål i skallen på de stackars människorna på operation över att de måste se till att jag verkligen är sövd ordentligt så kommer jag ju på att de får ju inte söva mig så hårt så de inte kan väcka mig sen, det vore ju försmädligt....

I vilket fall som helst så ska det bli så bra att få detta gjort redan nästa vecka. Inte för att jag ser fram emot det egentligen och absolut inte att vakna då jag av erfarenhet vet hur ont jag kommer ha då, men efter ett par dagar kommer jag vara så mycket mer smärtfri än jag är nu. Halleluja!!!

Bryt

Då kom den med posten idag, kallelsen till operation. Trots att jag nu lovat mig själv att inte bryta ihop så gjorde jag det ändå när jag såg datumet. Inte förrän den 5 mars!!!!! Det är tre veckor kvar tills dess.

Så har tillbringat eftermiddagen på kss, behövde ändå mer recept på smärtlindrande tabletter, och pratade med en trevlig läkare som verkligen ska försöka att få till en tidigare operationstid. Kruxet är att det är ett fåtal specialister som gör denna typ av operation, men jag fick medhåll om att det skulle vara olidligt att behöva vänta i tre veckor till. Tänk så mycket tabletter jag ska behöva stoppa i mig under denna tid...

Så nu får man hålla tummarna över att de trollar till det lite i operationslistan och jag förflyttas upp på den listan. Uppenbarligen är det lite bråda tider i operationssalarna när det är vinter och folk ska bryta armar och ben och allt annat som man kan bryta när det är halkigt ute. För nu har det i alla fall här blivit ett helt vitt vinterland igen med massa snö, och mer ska det visst komma enligt prognosen.

Förvånad

Två blogginlägg på samma dag? Nu får man rita ett kors i taket...

Även om jag inte fick kallelesen till operation med posten idag så kom det något annat roligt, en paketavi. Jag visste att jag inte skickat efter något där på evigheter så blev väldigt nyfiken på vad det var. Maken åkte iväg och hämtade paketet och sannerligen, låg i där den jättefina maxiklänningen som jag beställde förra sommaren!!!!!!!!!!!!!!! Den var restad då, men nu jag hade verkligen glömt bort den. Det ska bli kul att använda denna till sommaren när man är solbränd och fin.

Så även om besvikelsen var stor när operationstid inte kom idag så fick jag åtminstone bli glad över en klänning som jag under förra sommaren trånade efter.

Det tar jag som ett gott tecken, att eftersom jag verkligen bestämt mig för att inte bryta ihop så kommer det dugga in små glädjetecken nu för att motverka svackan :-)

I väntans tider

Jag har ju helt enkelt bestämt mig för att inte brya ihop mentalt denna gången men när det inte var med en kallelse till operation med posten idag var det väldigt nära att jag bröt det löftet. Det är så himla jobbigt att bara gå och vänta.

För att göra väntetiden enklare skickade jag nu iväg maken till garnaffären inne i Skara för inköp av en massa garn så jag åtminstone kan ligga ner i soffan och sticka. Det kan verka besvärligt att ligga ner när man stickar men det har jag lärt mig att göra då jag haft svårt att sitta många gånger under de senaste åren.
Ska bli otroligt spännande att se vad maken har fått med sig i påsen hem från garnaffären. Det är nog den minst roliga affär han kan tänka sig ;-) Om jag känner mig helt malplacerad i en bilaffär eller verkstad så är nog Thomas precis lika malplacerad i en garnaffär..........

Härom dagen så skickade jag ut maken med kamera i trädgården för att han skulle ta lite kort på hundarna när de rusar fram i full fart i snön.

Förklaringen som kräver en förklaring

Fick ytterligare fråga om varför jag ens har fått problem med ändalykten.

För det första vill jag informera om att 7 av 10 svenskar någon gång har haft problem med ändalykten i form av hemorrojder, sprickor eller helt enkelt lite söndersketen efter nån maginfluensa eller att man ätit något dåligt.
3 av 10 svenskar har återkommande eller kroniska problem med detta område, men här kommer den stora frågan. Varför hör man aldrig talas om detta om det är så himla vanligt? Jo, därför att det är en kroppsdel som man helt enkelt inte pratar om. Det är pinsamt, man tror ingen annan lider av liknande men det har kirurgerna sannerligen informerat mig om att jag inte alls är ensam i Sverige om detta, de är synnerligen fullbokade med patienter och det är patienter i alla åldrar.

När man tänker efter så är det nästan mindre pinsamt att slänga ur sig att man råkat få en släng av klamydia än att man har ont i hemorrojderna. Visst är detta otroligt märkligt?

Jag fick mina problem eftersom jag har en kronisk tarminflammation, ulerös colit, som gör att man får springa på dass mer än vad som är normalt. Detta slitage gjorde att jag efter ett antal år började få problem med hemorrojder, sprickbildningar med mera. När man sen har ont varenda dag så var det dags att göra något åt detta, nämligen att operera bort hemorrojderna. Jag fegade ur flera gånger men till slut var jag tvungen. Jag hade då även fått lite gropar inne i tjocktarmen, kommer inte ihåg just nu vad det kallas, plus lite polyper i tjocktarmen (små vätskefyllda blåsor ungefär). Så allt skulle fixas till under en operation i slutet av mars 2011.

Operationen gick jättebra och jag var riktigt förvånad dagen efter över att det inte gjorde mer ont och undrade varför jag varit så feg under flera år. Tredje dagen efter operationen började däremot det värsta helvete jag någonsin varit med om. Det visade sig att det blivit infektion i operationsärren, jag läkte inte och den smärtan är det hemskaste jag någonsin känt. Blev inlagd på sjukhus en vecka med lite dränering och väldigt mycket morfin via dropp. När jag kom hem från sjukhuset så fortsatte helvetet och varje vaken minut så grät eller skrek jag, det spelade ingen roll hur mycket morfin jag tog, jag trodde jag skulle förlora förståndet av smärtan. Åkte ut och in på sjukhuset och efter tre och en halv vecka gjordes en ny operation, efter några månader en till operation och efter ytterligare några månader en till operation och sen gjordes ännu en operation i oktober 2011. Så fem operationer senare var smärtan emellanåt hanterbar och vissa dagar låg jag bara och kved.

Under hela denna tid har jag flera gånger tyckt jag varit lite bättre och börjat jobba, slutat och blivit sjukskriven, börjat jobba, slutat och blivit sjukskriven men framåt december började det kännas ganska bra. Då hade jag fått botoxinjektioner i musklerna runt analen och det bedövade då verkligen. Tyvärr sprack ett ärr upp i mitten av januari sen och så vart karusellen på gång igen en period.

Så under våren 2012 började jag på allvar fundera över om jag någonsin skulle bli normal igen? Jag kände inte igen mig själv längre, den psykiska ansträngningen med att gå med smärta, att aldrig läka, började bryta ner mig men skam den som ger sig. Under sommaren och hösten så började det sakta stabiliseras. Jag hade då också varit i kontakt med en psykolog som fick mig att försöka vända de mörka tankarna och se framåt istället. Allting går faktiskt om man bara bestämmer sig för det. Att jag sen i slutet av hösten och denna vintern dragits med en eländig bihålsinflammation där biverkningarna av pencillinet nu gjort att magen havererade och att jag fick tillbaka den förhaltiga krampen igen, måste jag själv bara se som en parentes för att inte bli helt deppig igen. Jag har bestämt mig för att inte bryta ihop mentalt igen, jag har bara bestämt mig för det och då går det. Får jag bara en operationstid snabbt nu så kommer jag snart vara tillbaka på banan igen.

Varför blev det nu då så här från första början?

Ja, kan man svara på det så borde man få nobelpriset, för varför finns det komplikationer? Ingen kan ju någonsin veta vem som ska få komplikationer efter en operation. Visste man det så skulle det ju aldrig hända, men läkarna är ju inte synska.

Ett problem jag har är att jag inte läker bra ärr. Ni vet, endel får så där jättefina ärr som knappt syns. Jag får sådana där bubbliga, fula ärr. Man producerar för mycket ärr-vävnad, så halva min tjocktarm är nu full av såna där fula bubbliga ärr. Nu är det ju ingen som ser dom ;-) men de gör att jag alltid kommer att ha en viss smärta från tarmen men den är så minimal mot vad smärta kan vara så det gör inte så mycket.

Under hela denna tid har jag haft sånt otroligt stöd av min älskade soulmate Thomas, min stora, bullriga familj, mina vänner och framför allt mina arbetskamrater och chefer som bara väkomnat mig till jobbet vareviga gång jag försökte mig på att jobba. Tack vare detta nätverk och den trygghet jag får genom det så tvivlar jag inte ett dugg på att jag så fort operationen är klar kommer relativt snabbt tillbaka till jobb och normalt liv och rutiner igen.

Detta var en snabb resumé över de värsta åren i mitt liv, djupare än detta går jag inte här. Jag tackar för mail med frågor om detta, men efter denna förklaring så kommer jag att fortsätta hålla min blogg ytlig och rolig istället för en klagomur över vad som kan gå snett här i livet och massa självömkan. Jag är själv övertygad att det är just den inställningen som gör mig till den jag är och att jag lyckats med att komma igen trots det besvärliga man varit med om.

Så här funkar det

Jag fick en fråga om varför jag ska opereras igen eller varför det gör så ont när det "bara" är kramp och inga ärr är helt trasiga. Jag uttryckte mig nog så att jag "bara" hade kramp för jag var glad över att inget var trasigt, men att "bara" ha kramp är mer smärtsamt än spruckna ärr.

Så här funkar det: Vissa muskler i kroppen kan man inte styra med tankekraft och detta är precis en sådan muskel. Nu kan jag absolut inte mycket om kroppen men man kan tänka på att hjärtat är en annan sån muskel som man inte behöver tänka att det ska slå hela tiden, det gör det ändå.
Vanligvis när man får kramp i en muskel så kan man bara sluta med det man gör och slappna av muskeln så försvinner krampen. Tänk dig att du tar en vikt i ena handen och håller armen rakt ut. Efter en stund börjar du få kramp i några muskler och krampen sprider sig sen vidare till musklerna bredvid tills du helt enkelt inte orkar längre och tar ner armen, just för att du kan styra detta med tanken och vidare till handling.
Om vi nu säger att du inte skulle kunna styra detta utan var tvungen att stå med armen rätt ut med en vikt i handen. Hur lång tid tror du det tar innan du börjar gråta av smärta? Hur mycket av smärtan sprider sig till omkringliggande område? Relativt snart har smärtan tagit över hela din hjärna för det finns en begränsad mängd smärta hjärnan kan klara av. Det är därför man proppar i sig morfin och kramlösande som en tok.

Det är precis så här jag har det fast min smärta börjar då inte i armen utan i musklerna i analen, sen sprider det sig vidare över hela baken, låren, svankryggen och även fram mot "guldgruvan" (hihi) och det känns som man är kissnödig hela tiden fast det är man inte, det är bara musklerna som krampar.

Tänk dig nu att du ska ha det så här varje dag, varje timme och varje minut av dagen och efter toalettbesök så är smärtan så hög att man börjar fundera på om man ska svimma innan man hunnit ta sig till soffan. Samtidigt som detta pågår ska man försöka behålla förståndet och tänka framåt att det kommer släppa efter operation och då får jag börja om lite med att komma tillbaka till jobbet igen.

För att undvika besvärliga toalettbesök så dricker man ganska mycket laxermedel så när man ska gå på dass blir det alltid väldigt akut. Det här har under de senaste åren varit mitt besvärliga att försöka leva normalt men samtidigt hålla sig inom räckvidd från en toalett. Det är psykiskt påfrestande och vad jag har förstått av läkare så är det många i min sits som faller in i långtidssjukskrivningar och depressioner. Det är jobbigt att gå utanför dörren när man inte vet om man hinner till en toa eller om jag ska stå i kön på ica och skita på mig lite? Det är här mina dåliga sidor, den tjurskalliga, envisa oxen hjälpt mig att fakstiskt ta mig över dessa hinder.

Vad är det då de gör under en operation? Jo de bänder och sliter och drar i muskeln tills krampen släpper. Detta är det enda sättet att få bort denna kramp när den satt sig. Egentligen heter det inte kramp utan ett annat ord men jag föredrar ordet kramp. Som lite grädde på moset har jag fått en kronisk analfissur, vilket betyder att jag har en kronisk djup, lång spricka. Så helt hel kommer det aldrig att bli men jag tycker att jag fungerat väldigt bra med detta och anledningen till att krampen kom tillbaka var att jag blev förstoppad. Ett absolut INTE vad man får bli med de kroniska besvär jag fått.

Anledningen till att jag förklarar detta var att jag på mail fick en fråga om vad det är, varför jag inte skriver så mycket rent ut på bloggen om vad det är för fel. Nej, jag tycker inte jag behöver göra det. Jag vill hellre skriva om roliga betraktelser och kan skriva om vår köksrenovering istället för att jag legat hela dagen i plågor. Det är ju faktiskt min blogg............

Om ni fortfarande inte förstår vad smärta är så kan ni ta ett bowlingklot, hälla fotogen på det, tända på och sen köra upp det i rövhålet. Det är också en bra beskrivning på hur smärtan känns ;-)

Snodd lista

Här finns minsann inget roligt att skriva om så jag snodde denna lista från lillasyster pelenors blogg ;-)

 

 

1. Hur gammal är du?

Snart 47 (hur i hela fridens namn gick det till???)

2. Hur gammal känner du dig?

Inte som snart 47 i alla fall..........

3. Vad har du gjort i dag?

Legat och haft ont, ätit smärtstillande och kramplösande, gråtit en skvätt, blivit rosenrasande på unghunden i huset som hoppade upp i den renbäddade sängen och kissade där!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

4. Vilken film såg du senast?

Det var nog den senaste Bond-filmen

5. Vem ringde du senast?

Storasyster

6. Är du besatt av någonting?

Ja, stickningen. Var vore livet utan garn och stickor?

7. Är du rädd för blod?

Inte rädd för det men jag kan spy och svimma om jag får se mängder av det, speciellt mitt eget ;-)

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?

I mitt fina kontor i källaren i vårt lilla hus

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?

Reinfeldt, Carlsson, Persson, Fälldin, Palme

Nu såg jag att det stod 1900-talet men jag krånglar inte utan skriver de som bara poppade upp i skallen och bryr mig inte om att Reinfelt bara suttit på 2000-talet

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?

Nej.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?

Svart

12. När vaknade du i dag?

Halv åtta men låg kvar och drog mig en bra stund

13. Vilken är din favorithögtid?

Julen, speciellt advent är så mysigt med att få ta fram adventsstakarna. Så gillar jag alla högtider med min stora, bullriga familj.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?

Vart som helst utom att ligga hemma och ha ont och vänta på operationstid.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?

Landskrona. Vilken fruktansvärd håla!!! Vi campade där för ett antal år sedan, naturen runt campingen var jättevacker men standarden på campingen var under all kritik och i den vackra naturen var det förbjudet att gå med hundar. Inne i stan var det en vacker park annars bara massa fula hus och världens tråkigaste affärer.

16. Hur vill du tillbringa din pension?

I ett varmt land

17. Vad lyssnar du på just nu?

Vovven Bauer som ligger och snusar vid mina fötter

18. Har du någon gång brutit ett ben?

Ja lite varstans i kroppen 

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?

Kaffe, mjölk, sockerbitar, de tre sakerna behövs för en riktigt god kopp kaffe, sen vill jag gärna ha fetaost och sallader

20. Vem är din favoritkändis?

Ingen speciell men en skådespelare som jag tycker är fantastisk är Antony Hopkins

21. Vad är du på för humör just nu?

Ledsen

22. Vilka världsdelar har du varit i?

Bara Europa och kommer aldrig komma längre heller då jag verkligen avskyr att flyga

23. Snarkar du?

 

Absolut inte!!!!

24. Vilka yrken har du provat på?

Vårdbiträde, jordgubbsplockare, reklamutdelare, städerska, bartender, servitris, industri, lager, butik, laboratorium, telefonkundtjänst, kontor

25. Hur går du helst klädd?

Höga klackar och snygga kläder och örhänge, känner mig naken utan stora örhänge och tycker jag lutar bakåt om jag inte har höga klackar.

Hemma däremot är det alltid myskläder, men givetvis fina myskläder i matchande färger :-)

26. Vilket stjärntecken är du född i?

Oxe

27. Vilket är ditt favoritgodis?

Salt lakrits

28. Vad sa du senast?

Till maken, -du får nog köpa en sån flaska sprayfärg till.

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?

Matte

30. Vad har du på dig just nu?

Fina myskläder och faktiskt ett par dagsfärska raggsockar (går alltid i det och sliter ut par efter par, tur att jag är besatt av stickning)

31. Vilken är din favoritaffär?

Hem&Hobby i Hjo. Pryttelaffär med massa skoji inredning och så massa olika saker att köpa....

32. Vad har du för storlek i kläder?

Just nu är det en perfekt 44 med bröst och rumpa, precis som maken gillar ;-) Har gått från 48 ner till 38 genom att vara jävligt sjuk sen när man får börja behålla maten igen så gick jag upp till en lagom 44 fast det har gått upp och ner väldigt svängigt under de senaste två åren. Min garderob ser mer ut som en klädbutik med kläder i alla storlekar. Just nu har det börjat dala med lite fart igen och hoppas det stannar i tid denna gången så jag slipper se ut som en skrynklig 80-åring på kroppen igen

33. Vad har du i dina fickor?

I fickor på vanliga kläder har jag aldrig något förutom i ytterjackan där jag alltid har cigaretter och tändare och halstabletter. Nycklar och lite hundgodis och någon hundbajspåse brukar väl ligga i alla jackfickor också. Alltid redo! 

34. Vad köpte du senast?

Lite inredningssaker till vårt nyrenoverade kök

35. Hur många gånger har du flyttat?

Några stycken gånger men bott i detta lilla hus sen 13 år och flyttar nästa gång när det är dags att komma in på något hem

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?

Kan inte begripa hur jag skulle kunna bli fast på en öde ö men jag skulle väl ha med mp3 med evighetsbatteri, världens största bok och en vattenkran som det kom färskvatten ur

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?

Morgon

38. Senaste filmen du såg på bio?

Det kan jag inte ens komma ihåg. Star wars kanske?

39. Har du blivit sydd någon gång?

Japp, lite här och där och får eländigt fula ärr

40. Har du någon gång badat naken utomhus?

Självklart. Varje kväll under sommaren när temperaturen tillåter så tar jag ett nakendopp i poolen före jag lägger mig 

41. Vad åt du till frukost?

Inget. När man äter morfin så smakar inget gott

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?

Då stod jag nog i valet och kvalet över hur jag skulle göra med min högskoleutbildning jag gick på. Om jag skulle fortsätta läsa den utbildningen som jag inte ens tyckte var så kul eller om jag skulle sluta. Jag slutade och fick jobb direkt istället

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?

Japp

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?

Min man, min soulmate 

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?

Den ligger med ljudet avstängt på sängbordet eftersom jag använder larmet i den som väckarklocka.

46. Vad var det sista du åt?

en singoalla-kaka till kaffet

47. Vem är världens vackraste kvinna?

Min mamma

48. Är du blyg?

Nej

49. Vilken var den sista konserten du var på?

Det kommer jag inte ihåg fakstiskt. Jag håller ju själv konserter ibland när jag duschar så jag säger min egen konsert

50. Vad heter du i andra namn?

margareta

51. Har du varit med om en bilolycka?

Jomenvisst

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?

Ja, det har alla

53. Vilken är den roligaste träningsformen?

Inte någon, däremot att gå ut i skogen med hundarna, det är härligt

54. Har du några husdjur?

Två hundar (och en make)

55. Vill du gifta dig?

Jag är ju redan gift

56. Var växte dina föräldrar upp?

Småland.

57. Har du någon gång ringt polisen?

Ja

58. Har du svenskt ursprung?

Ja, undrar vem som har skapat denna lista och om detta är intressant information? Egentligen är ju hela listan dum ;-)

59. Har du haft något smeknamn?

Hillevippan eller bara vippan

60. Vilka är dina största svagheter?

Envis och tjurskallig. Å andra sidan har de "dåliga" sidorna fått mig genom de senaste två åren så helt dåliga är de inte.

Oväntat

Nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig. Ibland händer det man minst förväntar sig. Som ni säkert redan vet så ligger jag just nu hemma fullproppad med smärtstillande och kramplösande i kroppen och väntar på första bästa operationstid. Magen blev ganska snabbt bättre förra veckan och jag hängde inte riktigt med på att öka upp laxermedlet direkt och i måndags kom den där förhatliga krampen tillbaka. Mycket konstigt är att jag under det senaste halvåret faktiskt glömt hur förbaskat ont det gör. Nu vet jag! Igen!!!
Jag försöker att inte tänka så mycket utan mer stänga av den mentala biten med besvikelse och ynk och bara ligga helt enkelt. Jag kan ändå inte påverka detta så man får bara hoppas att operationen blir gjord så fort som möjligt.

Ettåring

Idag fyller vår buspojke ett år. Mr Bond, James Bond även kallad pitbullen ;-)

 Så här pytteliten var han första gången jag hälsade på i valpstugan

Favoritplatsen, vakta i fönstret

Tid

Det var då märkligt vad tiden går fort när man har semester till skillnad mot när man ligger hemma och är sjuk och timmarna bara släpar sig fram. Har hunnit med att få riktigt mycket gjort under mina tre semesterdagar, även vilat mycket och till och med hann jag väl åka och göra lite övertid på jobbet mitt i ledigheten också ;-)
Nu blir det en lång arbetsvecka med ännu mer övertid som ska göras. Å andra sidan så tycker jag vintern är så himla ledsam så man kan lika gärna jobba hela tiden. Lagom att man hinner hem och sätta sig i soffan och sticka en stund innan man får hoppa i säng för att orka upp nästa dag.

Idag skulle jag sytt några stycken hundoveraller när jag nu var så smart att jag rakade ner pälsen helt på Bauer och vi behöver dubbel uppsättning med kläder. Fick ihop en overall i alla fall men måste lämna in symaskin på service för den samarbetade inte så bra. Bond är större än Bauer så de overaller och stickade tröjor som finns är för stora för Bauer, så det är inte bara för att jag tycker det är kul som det ska produceras mer hundkläder, även om det inte gör ont att det är kul med.

Har nu sett, enligt tradition på söndagskvällen, morden i midsomer, men nu har de nog börjat om för de senaste söndagarna har jag sett de avsnitten. Jag kanske får ändra min söndagsrutin men vad ska man titta på om inte morden i midsomer?

Sneakpeek

Eftersom det nu är helg och maken jobbar så står det still i köket, så det dröjer nog till nästa helg innan allt är klart. Det är ju så himla mycket småsaker att fixa i slutet. Man upptäcker att det är lite lister och annat både här och där som också ska målas och fixas, men för att stilla er nyfikenhet ska ni få en liten sneakpeek på vad som hänt hittills.

Så här såg det ut när vi startade

 Ungefär så här ser det ut för tillfället

 Och så givetvis ett par kort på mina små pojkar. Bauer blev så söt när han nu är nyrakad och Bond har letat sig till en solstråle i soffan.

Träningsvärk

Efter några intensiva arbetsdagar i köket så har jag träningsvärk i de flesta musklerna i kroppen.

I onsdags så skurade jag ur alla skåp ordentligt. Man skulle ju kunna tro att det i en pedants köksskåp är väldigt rent men så är inte fallet alltid. Jag kan inte komma ihåg när jag senast skurade rent i alla skåp, inte på de två senaste åren i alla fall. Sen kan man lägga till massvis med slipdamm också så det tog nästan hela dagen att få det rent. Nu är allt porslin och matvaror inställda i skåpen igen och luckorna är på. Fina, nymålade vita luckor. Mycket praktiskt att ha alla köksredskap i köket igen, det var väldigt opraktiskt att ha det utspritt i lådor och påsar över hela huset.

Väggarna är målade och på en fondvägg sitter det en jättefin tapet. Igår sydde jag gardiner och idag ska jag fixa med lite av det där roliga småplocket. Pyntet!!!! Roligt, roligt. Måste ut och handla lite, bara lite till nya pyntsaker idag.

Nu saknas det fortfarande lite hyllor här och var och belysning och lite lister och annat smått och gott så bilder på förvandlingen får ni vänta lite på. Istället kan ni får se ett kort på mina små huliganer liggandes på sin favoritplats i fönstret i vardagsrummet. Det är här pitbullen Bond (han är kamouflerad som en nakenhund) håller ordning på folk och fä som går på gatan, morrar och skäller och talar om att de ska allt passa sig för att göra närmande på detta hus ;-) Bauer tycker det är kul och hänger på lite med låter mer glad än arg och skulle istället välkomna folk och fä från gatan in i huset.

Igår kväll fick jag fram trimmern och numera är Bauer också närmast naken. Det går inte reda ut pälsen på honom. Även om jag sitter varje kväll och plågar honom med borste och tov-utredare så är pälsen hemsk. Så istället för att drömma om den där långa och vackra powder puff pälsen, så får han också gå med kläder på sig nu i kylan. Vilken himla tur att jag har tyg till flera nya overaller liggande i en påse, och massa garn som kommer bli fina tröjor.