Förklaringen som kräver en förklaring

Fick ytterligare fråga om varför jag ens har fått problem med ändalykten.

För det första vill jag informera om att 7 av 10 svenskar någon gång har haft problem med ändalykten i form av hemorrojder, sprickor eller helt enkelt lite söndersketen efter nån maginfluensa eller att man ätit något dåligt.
3 av 10 svenskar har återkommande eller kroniska problem med detta område, men här kommer den stora frågan. Varför hör man aldrig talas om detta om det är så himla vanligt? Jo, därför att det är en kroppsdel som man helt enkelt inte pratar om. Det är pinsamt, man tror ingen annan lider av liknande men det har kirurgerna sannerligen informerat mig om att jag inte alls är ensam i Sverige om detta, de är synnerligen fullbokade med patienter och det är patienter i alla åldrar.

När man tänker efter så är det nästan mindre pinsamt att slänga ur sig att man råkat få en släng av klamydia än att man har ont i hemorrojderna. Visst är detta otroligt märkligt?

Jag fick mina problem eftersom jag har en kronisk tarminflammation, ulerös colit, som gör att man får springa på dass mer än vad som är normalt. Detta slitage gjorde att jag efter ett antal år började få problem med hemorrojder, sprickbildningar med mera. När man sen har ont varenda dag så var det dags att göra något åt detta, nämligen att operera bort hemorrojderna. Jag fegade ur flera gånger men till slut var jag tvungen. Jag hade då även fått lite gropar inne i tjocktarmen, kommer inte ihåg just nu vad det kallas, plus lite polyper i tjocktarmen (små vätskefyllda blåsor ungefär). Så allt skulle fixas till under en operation i slutet av mars 2011.

Operationen gick jättebra och jag var riktigt förvånad dagen efter över att det inte gjorde mer ont och undrade varför jag varit så feg under flera år. Tredje dagen efter operationen började däremot det värsta helvete jag någonsin varit med om. Det visade sig att det blivit infektion i operationsärren, jag läkte inte och den smärtan är det hemskaste jag någonsin känt. Blev inlagd på sjukhus en vecka med lite dränering och väldigt mycket morfin via dropp. När jag kom hem från sjukhuset så fortsatte helvetet och varje vaken minut så grät eller skrek jag, det spelade ingen roll hur mycket morfin jag tog, jag trodde jag skulle förlora förståndet av smärtan. Åkte ut och in på sjukhuset och efter tre och en halv vecka gjordes en ny operation, efter några månader en till operation och efter ytterligare några månader en till operation och sen gjordes ännu en operation i oktober 2011. Så fem operationer senare var smärtan emellanåt hanterbar och vissa dagar låg jag bara och kved.

Under hela denna tid har jag flera gånger tyckt jag varit lite bättre och börjat jobba, slutat och blivit sjukskriven, börjat jobba, slutat och blivit sjukskriven men framåt december började det kännas ganska bra. Då hade jag fått botoxinjektioner i musklerna runt analen och det bedövade då verkligen. Tyvärr sprack ett ärr upp i mitten av januari sen och så vart karusellen på gång igen en period.

Så under våren 2012 började jag på allvar fundera över om jag någonsin skulle bli normal igen? Jag kände inte igen mig själv längre, den psykiska ansträngningen med att gå med smärta, att aldrig läka, började bryta ner mig men skam den som ger sig. Under sommaren och hösten så började det sakta stabiliseras. Jag hade då också varit i kontakt med en psykolog som fick mig att försöka vända de mörka tankarna och se framåt istället. Allting går faktiskt om man bara bestämmer sig för det. Att jag sen i slutet av hösten och denna vintern dragits med en eländig bihålsinflammation där biverkningarna av pencillinet nu gjort att magen havererade och att jag fick tillbaka den förhaltiga krampen igen, måste jag själv bara se som en parentes för att inte bli helt deppig igen. Jag har bestämt mig för att inte bryta ihop mentalt igen, jag har bara bestämt mig för det och då går det. Får jag bara en operationstid snabbt nu så kommer jag snart vara tillbaka på banan igen.

Varför blev det nu då så här från första början?

Ja, kan man svara på det så borde man få nobelpriset, för varför finns det komplikationer? Ingen kan ju någonsin veta vem som ska få komplikationer efter en operation. Visste man det så skulle det ju aldrig hända, men läkarna är ju inte synska.

Ett problem jag har är att jag inte läker bra ärr. Ni vet, endel får så där jättefina ärr som knappt syns. Jag får sådana där bubbliga, fula ärr. Man producerar för mycket ärr-vävnad, så halva min tjocktarm är nu full av såna där fula bubbliga ärr. Nu är det ju ingen som ser dom ;-) men de gör att jag alltid kommer att ha en viss smärta från tarmen men den är så minimal mot vad smärta kan vara så det gör inte så mycket.

Under hela denna tid har jag haft sånt otroligt stöd av min älskade soulmate Thomas, min stora, bullriga familj, mina vänner och framför allt mina arbetskamrater och chefer som bara väkomnat mig till jobbet vareviga gång jag försökte mig på att jobba. Tack vare detta nätverk och den trygghet jag får genom det så tvivlar jag inte ett dugg på att jag så fort operationen är klar kommer relativt snabbt tillbaka till jobb och normalt liv och rutiner igen.

Detta var en snabb resumé över de värsta åren i mitt liv, djupare än detta går jag inte här. Jag tackar för mail med frågor om detta, men efter denna förklaring så kommer jag att fortsätta hålla min blogg ytlig och rolig istället för en klagomur över vad som kan gå snett här i livet och massa självömkan. Jag är själv övertygad att det är just den inställningen som gör mig till den jag är och att jag lyckats med att komma igen trots det besvärliga man varit med om.