Tankar om ensamhet

Hade en skön och lugn födelsedag igår med bara maken och hunden. Eftersom vi bara har Jossan så är vi vana vid att det är lugnt på våra små familjekvällar. Ibland känns det som om man är tråkig som inte umgås med folk mer men man är ett vanedjur bara att konstatera. Eftersom jag pratar med folk hela dagarna i telefon är det så skönt att komma hem och vara tyst. Älskar förvisso stora familjehelger i Aneby, men tycker det är skönt att komma hem till tystnaden efter en helg. Har ibland tjatat på Jossan, eller tjatat, men frågat och varit orolig över om hon känner sig ensam. Men hon har ju varit ensambarn och lika van vid att vara själv och tystnaden som vi är. Hon tycker nu det ska bli jätteskönt att få egen lägenhet och komma ifrån internatet där det är folk hela tiden. Så jag kanske ska lägga min energi på något annat än att sitta och oroa mig över att hon ska känna sig ensam. Men slutar man som förälder någonsin att oroa sig?

Mina födelsedagspresenter kan jag också få in en vinkel på ämnet ensamhet om jag anstränger mig litegrann. Jag fick en radio att ha i köket vilket jag hade önskat mig. Det betyder ju att jag får lite sällskap när jag är där och pysslar. Oftast har man tv:n på utan att titta men hedanefter kommer det att bli mix megapol för hela slanten.
Så fick jag något som jag önskat mig i flera år men faktiskt nästan glömt bort att jag ville ha, en solsäng, förr kallades de väl tältsäng. Så nu kan jag ligga bekvämt i min ensamhet vid poolen här hela sommaren om jag vill. Jag ska ju ha tre veckor semester tidigt, bara för att vara hemma och ha det lungt och skönt (husvagnssemester blir det i slutet av sommaren). Så tanken är nog att ligger jag bekvämt i en solsäng går jag inte runt i trädgården och hittar massa ställen som jag tycker att Thomas ska gräva lite när han kommer hem från jobbet, en så kallad win-win sitaution.

Så mina tankar om ensamhet ger mig ingen ångest över huvud taget, utan är helt nöjd och trivs med mitt liv. Det är en härlig känsla!