Sprucken svans........

Ja, det är inte så att jag för tillfället tycker att livet samarbetar något vidare. Egentligen tycker jag riktigt synd om mig själv men försöker att inte gnälla alltför högljutt här hemma ändå, mer ett tyst stånkande känns passande.
I onsdags morse hade jag tydligen så bråttom ner för yttertrappan att jag på nåt sätt missade nåt steg och for ikull som bara den. Snabbt upp är ju viktigast för att kontrollera om det fanns någon människa i närheten som kunde ha sett denna fadäs så att man verkligen skulle behöva skämmas också. Tog emot mig lite med handen så tummen gick lite ur led vilket gjorde vansinnigt ont. Slog ju även i rumpa och höft men det kändes inte så mycket först för det gjorde mer ont i tummen. Efter ett par timmar var det verkligen ändalykten och höften som var ett problem och högra benet stack det i och det liksom domnade bort samtidigt. Fick åka in till vårdcentralen och få en ung (minst 15 år yngre än mig) snygg läkare. Vad har alla gamla fula läkare tagit vägen? Jag vill hellre ha en sådan. Han rättade till tummen lite och så var det remiss till röngten på kss. Thomas tyckte det var jätteroligt att vara sjuktransportör till olika sjukhus en vacker semesterdag som han hade, en inte alls bortkastad dag... Efter massa röngtande så var beskedet i alla fall att en liten spricka i svanskotan fanns det allt och förmodligen ligger nån nerv i kläm eftersom benet domnar. Jättekul! Jag bröt ju svansen en gång för 7-8 år sen och kan säga att jag inte glädjer mig åt att veta hur lång tid det tar att läka detta. Går nu runt här lika graciös som ett kassaskåp och det tar evigheter att komma någonvart. Upp och ner ur soffan eller sängen är ett himla besvär. Om jag inte står bredvid telefonen när det ringer är det ingen idé ens att tänka på att försöka hinna svara, får kolla av nummerpresentatören istället. Av denna stress och värk fick jag även migrän igår och låg i sovrummet hela dagen. Jag har hängt för ett stort mörkt tygskynke för hela fönstret så det är mörkt och svalt där inne i alla fall. Idag har jag dristat mig ut till min solsäng och efter många pust och stånk tagit mig ner i liggande ställning på sidan. Kändes faktiskt skönt när solen värmde på den onda sidan. Så fick jag inviga min stora fina solhatt som min man inte sett maken till någon fulare huvudbonad någonstans. Efter ett tag fick jag ändå stappla in för att lägga mig i soffan där man kan bulla upp med lite kuddar på diverse bra ställen, med den stora solhattten stapplande i ett par slitna trädgårdstofflor och min magra kropp iklädd en bikini, fick jag be min man titta bort så att han inte skulle svimma av all sex appeal som gick förbi honom, har sällan känt mig mer osexig.

Så nu ligger jag här och har missat några dagars jobb mitt i semestertider när man vet att det är mindre med personal på plats. Känns hemskt att man inte är där då. Jag hoppas verkligen att detta släpper så att man kan vara på jobbet åtminstone. Vi har tur som har höj och sänkbara bord så att man slipper att sitta ner för det hade verkligen inte varit möjligt nu.
Så missar jag helgen i Mollösund med tjejerna nu också. Ibland, som just nu, känns det väldigt väldigt deppigt. Igår satt jag och beklagade mig för Thomas över att det kändes nu som om sommaren är slut, allt är förstört. Med lite eftertanke så är det inte ens juli än och det är massor kvar men känns ändå alldeles eländigt nu. Emellanåt får man verkligen jobba hårt med sig själv för att inte deppa ihop. Känns ändå som om jag ligger farligt nära gränsen nu. Efter vinterns alla infektioner kunde man väl ändå få slippa att snubbla i en yttertrapp som ställer till massa problem? För den delen har jag redan under det senaste året ramlat en gång när jag i vintras halkade ikull på en isfläck. Hade det inte kunnat räckt med den gången? Nu när det är så himla fint väder och man vill vara ute och strosa i trädgård, promenera på kvällarna och åka på utflykter, det kunde väl åtminstone regnat nu då? Nej, nu ska jag inte gräva ner mig för jag kanske aldrig mer kommer upp ur gropen jag gräver då. Som jag och mamma pratade om när jag var nere sist. Vad mycket energi det tar från en att tänka på allt negativt och hålla liv i gamla konflikter man haft i livet och bara se de jobbiga sakerna. Och de sista dagarna har jag nog inte tänkt en enda positiv tanke och jag är verkligen helt slut nu. Jag ska innan jag går och lägger mig ikväll ha tänkt minst tre positiva och glada tankar så kanske jag inte har lust att börja gråta imorgon bitti när jag vaknar och ska försöka åbäka mig ur sängen.