Nog för att jag aldrig har haft något gott att säga om fi och alla hysteriskt galna kvinnosakskvinnor, och det blir tydligare dag för dag över att de verkligen är helt idiotiska.
"Det krävs desparata handlingar över en desperat situation". Jaha! Är deras värld verkligen så ynkligt liten? Vilka desparata handlingar skulle dessa galna kvinnor vilja ta till för att göra gott för kvinnor utanför sin egen sfär? Vad gör de för kvinnorna på Haiti som har förlorat allt, kvinnor som svälter ihjäl i Afrika om de inte hinner dö i aids före, kvinnor i Indien som blir uppeldade av sin man när han tröttnat på henne?
Huvudsaken är visst att de själva får uppmärksamhet över jämställdshetsfrågor som inte ens längre är jämställdshetsfrågor. Eller är det jämställt att kvinnan nu ska sättas främst, kvoteras in, inte kunna välja att vara hemmafru om hon vill det? Vill man vara hemmafru i dagens läge så är man en bakåtsträvare och borde förmodligen hysas in ihop med andra likasinnade i en by nånstans som en modern variant av amishfolket och inte gå lösa i samhället bland alla andra kvinnor som måste utbilda sig, skapa en karriär, föda barn, göra/hinna allt, för att vara en "riktig" kvinna. Undrar om inte dessa feministiska företrädare begriper att många av oss vanliga kvinnor står med öppen mun av förvåning och undrar om de är tokiga på riktigt? Begriper de att de inte alls är några bra förebilder på vad en framgångsrik kvinna är, eller måste allt kvinnligt raderas för att kunna bli framgångsrik?
Hoppas verkligen att dessa jämställda kvinnor som tycker det är en bra idé att elda upp massa pengar samlar ihop tiofalt och gör något vettigt för de kvinnor på jordklotet som verkligen lever i misär. Kanske skulle de jämföra sina egna välfärdsproblem med vilka problem som det faktiskt finns, på riktigt, på vårt jordklot, år 2010.
Tack och godnatt från en kvinna som aldrig, aldrig kommer att stå på barrikaderna för att skrika att vi är lika, ropa om att man ska lyncha våra män. Jag tycker om män, speciellt min alldeles egna man, min soulmate! Jag tycker om att vi är helt olika, att vi inte tänker på samma sätt, att jag inte alltid förstår hur han fungerar, vad otroligt tråkigt livet annars skulle vara. Inte gråter jag blod heller för att hans lönekuvert är mer välfyllt än mitt, vi är gifta, allt mitt är ditt....