Verkligen förkyld

Jag blev verkligen ordentligt förkyld. Igår var jag hemma från jobbet och jag sov nästan hela dagen. Var vaken en stund för att äta lunch sen blev jag så trött igen så jag sov och sov och sov. Kanske det man behöver när ett virus har attackerat kroppen. Har nu proppat i mig alla förkylningsmediciner jag har och även några apelsiner. Är det inte nån bra vitamin i apelsiner? Tyckte nu att jag känner mig pyttelite bättre idag, åtminstone i halsen, men kommer i alla fall att ligga i sängen idag och imorgon.

På lördag ska vi ner till Gränna för att gå på bröllop, det ska bli så roligt. Önskar helst att min lilla feber och snoran är borta då, det blir mycket trevligare både för mig själv och övriga gäster. Vi ska campa på Gränna camping, det blir nog sista campingturen denna säsongen. Fast egentligen är det flera månader kvar på säsongen, bara det att jag och kära maken jobbar precis olika så vi har ingen möjlighet att ta en hösthelg med husvagnen.

Håller också nu på med att tvätta alla Classes filtar och sovplatser. Hur kan en liten vovve vara ägare av så många filtar kan man undra? Körde näsan i en filt för att dra in hans doft, det luktade inte gott alls som jag hade tänkt mig. Förmodligen var inte filten tvättad på ett par månader, så doften av gammalt hundkiss, blöt vovve, grisöra i en enda unken doftröra är inte alls trevligt.
Det är jättetomt utan en hund i huset, det kommer inte ta lång tid alls innan någon ny hund flyttar in här, förmodligen blir det en valp av samma ras, chinese crested.
Även om man inte kan sörja någon förrän den är död så tror jag att både jag och Thomas länge har sörjt att Classe skulle somna efter vår semester. Vi har vetat om så länge att han inte skulle kunna fortsätta att leva ett bra hundliv med de sjukdomar han hade. På något sätt känns det som äntligen, äntligen är det gjort, vi får sörja på riktigt, vi får även gå vidare. Jag hade haft sådan ångest över att jag var den som skulle åka till veterinären med honom och göra detta. Men det var så lugnt, det gick så fort och var helt smärtfritt. Jag känner mig stolt över att jag har klarat av detta, framför allt klarat av att ta beslutet att låta sin lilla vän somna in före det händer något akut. Jag känner att jag verkligen hade förberett mig så mycket att jag nu inte alls har någon ångest över det gjorda. Jag vet att jag till hundra procent gjorde rätt.
Därmed inte sagt att vi inte sörjer Classe, för det gör vi. På något sätt har vi ändå helt accepterat att han inte finns mer än i vårt minne. Vi fick sju härliga år ihop med denna lilla vovve. Vi har älskat honom helt och fullt och det kommer vi även att göra med nästa lilla vovve som flyttar in i vår familj, för hundfritt kan vi inte ha det i detta huset.