Halva tiden...

.. av min heltid ska jag nu arbeta ungefär resten av året. Idag var första dagen :-) Läkarbesöket i måndags var ju jättebra, en långsiktig plan, genomgång av alla salvor och tabletter, förvisso det förfärliga med botoxinjektioner som kommer om några veckor, sen återbesök till samma läkare. Det är för övrigt den läkaren jag haft under många år och som jag helst går till.
Känns i alla fall mycket lugnare nu när det finns en riktig plan på hur man ska få kroppen att komma tillbaks till normal funktion igen, utan massa snabba lösningar med operationer och förhoppningar om att man ska vara helt återställd inom ett par veckor sen. Så just nu känns allt riktigt hoppfullt, det var längesen jag kände så sist.

Så skönt att få vara på jobbet också. Jag saknar det så mycket när jag är hemma, både den sociala biten och att få göra något vettigt, känna sig behövd och att man faktiskt gjort något av värde när man åker därifrån. Sen vill det till att jag inte blir för ivrig och överanstränger mig över lyckan att vara tillbaks i min kära kontorsstol. Jag har ju en viss benägenhet att göra det....

Igår sent på eftermiddagen var jag i Skövde och fikade med brorsdotter Matilda och gick på en shoppingrunda. Hittade allt lite fynd (som vanligt). Bland annat en häftig tunika som jag och Tilda bestämde faktiskt var snygg, lite fulsnygg sådär. Färgglad, vilket är helt chockerande för alla andra helsvarta plagg som hänger i min garderob. Maken verkade INTE tycka att tunikan var speciellt vacker. Hans kommentar var bara "oj då"!!! En sån kommentar tolkar jag inte som positiv.

Imorgon eftermiddag ska jag och maken åka iväg och kolla på bil för nu ska volvon bytas ut. För en gångs skull så är jag med och lägger mig i vad det ska vara för bil. Kors i taket! Viktigaste är färgen, att instrumentpanelen är snygg med fina knappar och att det är fin klädsel på sätena. Andra saker bryr jag mig inte så mycket om, helt oviktiga tycker jag faktiskt.