Jag kan allt...

Jag är verkligen duktig. Ja, jag kan faktiskt allting, precis som Lotta på Bråkmakaregatan. Åtminstone så är jag mycket bättre på att trimma hundar än vad jag tror. Har lyckats, utan större problem, raka Bond för första gången. Så har jag fått färdigt tröja nummer fyra. Här kommer lite bilder med smakprov på mina fantastiska färdigheter.

Full rulle är det ute i trädgården mest hela tiden. Nu börjar Bond kunna springa riktigt fort och hänger med några vändor innan det blir för jobbigt. Till och med så att han hinner ta den kastade leksaken först ibland. Vi tycker han har vuxit jättemycket på de tre veckor vi haft honom. Är det verkligen bara tre veckor???? Känns som om vi alltid haft just dessa två hundar. Bauer är ju bara två år men helt plötsligt känns han så vuxen!

Tänk vad Classe hade tyckt illa om detta väsen, stim och stoj som nu försigår i detta hus. Jag går och pratar med honom ibland där han ligger under sitt favoritträd. Ibland får jag sådan längtan efter honom att det gör ont i hjärtat. Det är konstigt att hundar blir så nära en, att saknaden över en bortgången hund ibland hugger tag i en med sådan kraft, samtidigt som man känner sådan lycka över de hundar vi har nu.

Var hund har sin tid och Classe fick sin tid med lugn och ro och det hundliv han behövde efter sina första bedrövliga år i livet. När man har en valp kan jag känna sån ledsamhet över att veta att vår älskade Classe hade en hemsk tid som valp. Samtidigt så vet jag att vi gav honom precis det han behövde från första dagen han flyttade hem till oss ända fram till slutet.
I framtiden kommer jag sannolikt att ta mig an ytterligare en omplaceringshund. Just nu fokuserar vi för fullt på valpuppfostran och undrar hur i hela fridens namn vi kunde ha glömt vilket arbete det är med valp. Bauer är ju bara två år!!! Minnet är sannerligen kort. Och tur är väl det för även om det är massa jobb så är det så härligt med valp.