Snart

Snart, sannolikt imorgon, kommer inlägg med bilder från påsken. Vi har haft en riktig slappardag här idag och jag har inte orkat sätta mig och kolla genom alla foton från helgen. Nu är det kväll och vi ska fortsätta att slappa hela kvällen också. En riktigt skön vilodag!

påsk

Ära var gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden....

Detta anskrämliga påskpynt kanske skrämmer iväg gästerna? Jag har nog aldrig påskpyntat i hela mitt liv och bildbevis nedan är svaret på varför.

Kur-slut och tankar om vikt

Igår tog jag min sista tablett kortison av en drygt 16 veckor lång kur som ska lindra lite i min ömma tjocktarm. Skönt att kuren är slut då kortison har mindre trevliga biverkningar som att man sväller upp lite. Märks på fingrarna där jag fått flytta ringar och verkligen på underben och fötterna som kunnat vara jättesvullna på kvällen.

Nu kanske jag till och med kan ta och promenera bort några av dessa kilo alldeles av mig själv? Jag har tagit lite illa vid mig av en del kommentarer om min vikt. Jag tappade ju drygt 30 kg väldigt fort under 2011 då jag var riktigt sjuk. Vad som händer när man rasar i vikt för fort av sjukdom är att huden inte hänger med, den blir skrynklig och ful och påsig (plus att jag visst inte är så ung längre). Inget som syns med kläder på men jag har sällan känt mig så ful som jag gjorde när jag var som tunnast. Det konstiga är då att alla jag mötte kommenterade och sa hur snygg jag var!!! Är jag ful nu då?

Var det ingen som begrep vilken otrolig smärta jag tvingades att stå ut med dag ut och dag in, månad efter månad? Skulle jag helt plötsligt vara lycklig då? Sen var det väl förvisso bra att tappa övervikt men om man jämför det jag gick genom, de permanenta skador som jag fått, så har det inte varit värt ett endaste av de kilona.

Jag pratade en hel del med min läkare om hur jag såg ut eftersom huden inte såg vetig ut. Han sa det att så fort du mår bättre kommer du ganska snabbt återfå din idealvikt, var den nu ligger. Och det var precis vad som hände till sommaren förra året. Jag var glad över att se lite normal ut igen, landade på storlek 42/44 vilket är mitt ultimata antar jag eftersom det var dit jag gick upp när jag frisknade till. Huden slätade också ut sig igen och jag började trivas med mig själv igen och jag hade ju heller inte lika ont.

Då kommer lite spridda kommentarer om hur "tragiskt" det är att jag gått upp i vikt. Det har gjort mig riktigt ledsen. Jag hade själv inte bantat bort ett endaste kilo utan varit så sjuk, det är ju som att säga vad "tragiskt" att du nu mår bättre. Under kortisonkurer nu har det kommit några kilo till men inte så mycket som jag trodde det skulle bli. Jag har fortfarande kvar 10 kilo minus, mot det jag vägde före första operationen. Tänk om det varit så att jag bantat bort de 10 kilona, hade jag varit duktig då? Men nu är jag visst en tragisk människa som inte har vett att passa in i den norm som samhället satt upp och med det en något sämre människa.

Tänk efter innan du pratar bakom min rygg. Om just DU har så mycket tankar på vad jag väger eller inte väger säger det ingenting egentligen om min vikt, utan om hur du är som människa.

Irriterande

Känt mig lite halvdassig i helgen och givetvis, förkylning blommar nu ut. Peppar, peppar ta i allt trä så verkar det röra sig om rinnsnuva (vilket alltid är kanonbra när man har benägenhet att få bihålsinflammation, då är allt som rinner från snoken jättebra). Däremot har jag ganska ont i halsen vilket inte är så vanligt på mig. Blir sådana där "torrfläckar" i halsen som gör att man måste hosta sådär fjantigt, ingen riktig hosta utan nåt mellanting mellan en harkling och en hostning med lite lutning åt högfärdshosta.

Jag tröstar mig med glass, mycket glass! Det får man göra när man har ont i halsen i medicinskt syfte att kyla ner det onda. Kan jämföras med en ispåse på en muskelbristning som man kan se idrottsmän använda sig av ;-)

Förutom att jag får äta glass flera gånger om dagen så är jag irriterad över att bli störd i mitt halvtidsjobb, vilket är att se som en rehabilitering att komma igen efter operation nummer 6. Jag är väl inte så korkad att jag inte förstår att jag kan bli förkyld oavsett hur jag har det med någon annan kroppsdel men det är bara så himla irriterande. Får försöka lägga min irritation åt sidan på något sätt (hur nu det ska gå till) och inse att detta är bara några dagar av hela mitt liv. Har ju under de senaste åren fått arbeta lite med min mentala bit och fick lära mig vikten av att tänka perspektiv, inte alltid just nu. Så schemat för mig blir då: äta glass, tänka perspektiv, äta glass, tänka perspektiv........


Massa gos med mina små buspojkar lättar också upp ett irriterat sinne :-)

Flyttar igen...

... deadlinen för att köket ska bli klart. Nu är det bara ramarna på ett par tavlor som ska fixas men eftersom det är maken som gör ramar och målar så ligger nu vår deadline till torsdag. Och det är minsann den sista dagen för på fredagen kommer min familj hit och då ska det vara klart!

Igår hade vi Thomas föräldrar här på middag. Mycket god mat hade jag fixat till och det var så till vida pass gott att jag åt lite för mycket så jag kommer inte göra annat än att ligga ner idag. Ibland glömmer man nästan av sig att allt det goda jag stoppar i munnen kommer nästa dag plåga mig i "output". Eftersom det är söndag och ändå vilodag så gör det ju inget om jag vilar lite extra idag då.

Jag kanske inte ens ska sticka??? Jag har inte stickat på flera dagar, det är helt otroligt! Jag får lite ont i händerna av allt stickande så behövde några dagars paus helt enkelt, plus att jag är vansinnigt irriterad på det garn jag stickar i just nu. Det är randigt och de två olika nystanen synkar inte ränderna trots att det är samma färgbad och allt (alla som stickar fattar vad det betyder). Nu har jag kommit fram till att jag får göra klart den ena strumpan och sen dra ut hela det andra nystanet och sitta och klippa och knyta ihop så jag får ränderna att stämma.
När man köper ett garn som bara ser melerat ut så vet man ju inte om att det blir ränder. Jag ska nog kolla lite noggrannare i framtiden när jag köper garn då jag nu flera gånger suttit med randiga sockar och fått trassla för att få ränderna att stämma på båda sockarna.

För övrigt håller jag på och planerar inför kommande helg, påsk, då hela min familj (förutom storebror som tyckte värmen i Egypten lockade mer) kommer hit. Fast nu för tiden när alla våra barn är så stora så blir vi lite mindre folk, lite drygt 15 personer tror jag. Eftersom jag inte är helt kurant så gör jag allt så enkelt för mig som möjligt. Både maten på fredag kväll och på lördagen kommer vara färdigmat från catering, frukost är ju inte så besvärligt att ordna och storasyster bakar bullar till fika. Vandringen i år kommer bli lite mer stillsamt strosande i Varnhem, men det kommer bli jätteroligt då vi bott där för många år sedan. Jag håller tummar och tår för att det ska bli fint väder, helst ska det inte vara snöstorm i alla fall :-)

Hen

Tja, kommentarer överflödiga om vad jag tycker om uttrycket "hen"

Pannben

Innanför mitt pannben finns det en mycket knäpp hjärna som ska envisas med att ställa till med migrän ibland. Eller är det i hjärnan migrän sitter? Ja, det spelar ju ingen roll när det känns som om någon håller på och borrar ett hål rätt in i pannan på en....

Då jag vaknade mitt i natten av detta och tog min nya braiga migränmedicin kände jag förhoppning om att jag ändå skulle kunna göra mina fyra timmar på jobbet idag. Kom så långt i morse att jag hann koka ägg (som jag inte åt eftersom jag spydde istället) men hade hunnit fixa till håret och sminka mig lite, så jag får väl glädja mig åt att jag åtminstone låg och var lite vacker när jag slumrade in efter intag av ytterligare migränmedicin. Sen har jag sovit mer eller mindre hela dagen. Så ytterligare en dag bortkastad i migränlandet och jag kan knappt bärga mig tills jag är helt o-hormonell och min migrän inte längre kommer att invadera skallen på mig med jämna mellanrum.

Feppel

Nu har jag jobbat fem halva dagar och känner mig bra mycket mindre fepplig än de första dagarna. Det är märkligt hur man på en och en halv månad kan få totalt hjärnsläpp ibland och glömma saker på ett jobb man haft i nästan fem år? Fepplar runt i datorn och hittar inte rätt databild snabbt och har vid något tillfälle totalglömt vilken kod man ska trycka just där, för att just den där databilden ska komma fram som jag behöver läsa lite i precis på stört.... men nu börjar det ordna upp sig :-)

Ibland är det så ljuvligt att bara sitta och lyssna på sina arbetskamrater, att jag är där på min kontorsplats istället för hemma i soffan.

Väldigt trött är jag ändå, blir inte mycket mer gjort än de fyra timmarna jobb och så kanske en promenad och så vila, vila och vila. Går lite fram och tillbaka med läkningen men det är ju inget nytt. Jag måste ha världens sämsta läkningsförmåga!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Står nu och väger lite över om jag ska prova på heltid nästa vecka eller om jag ska säkra upp med lite längre halvtid. Försöker att inte stirra mig blind på att det är så bra läge att börja heltid i påskveckorna då det är kortare arbetsveckor.

Nu tror jag nog att det är dags att sticka lite, på en strumpa kanske? Det är helt sinnessjukt men jag har fått ihop massvis med strumpor under tiden jag varit hemma. Det är ju väldigt praktiskt att man kan ligga ner och sticka men samtidigt är det ju helt galet att man helt plötsligt igen har runt 30 par raggsockor liggande... Tur att det finns folk som fryser om fötterna ;-)

Liljor

Förre helgen var en jobbarkompis och hälsade på mig och hade med sig några vackra liljor. De var helt fantastiska när de slog ut och luktade underbart.

men som ni ser, vem kommer inte fram och ställer sig mellan det jag tänkt fotografera och kameran. Jo, linslusen Bauer!!!! Om ni visste hur många kort som han är med på som det inte alls var tänkt att han skulle vara med på....

Deadlinen för att få klart köket skrev jag till söndag. Jag tror bestämt att jag inte skrev vilken söndag så om ni trodde (och jag trodde) denna söndagen så blir det snarare nästa söndag....

Igång

Igår gjorde jag då min första arbetsdag sedan i januari, förvisso bara 50% men det räckte för att jag skulle vara helt slut när jag kom hem. Låg utslagen i soffan en bra stund innan jag kunde ta mig för att få något gjort här hemma (som att sticka lite...)

Men så otroligt skönt att känna att man är på väg tillbaka. Nu är jag ju vis av erfarenhet och vet att det kommer ta ett tag innan allt fungerar som det ska men jag har i alla fall börjat!!!!
Väldigt bra att börja på en torsdag också så att man kan få känna den där härliga fredagskänslan redan andra dagen man är på sin arbetsplats ;-) Bra med lite lugn start med bara två dagar.

Peppar, peppar, ta i allt trä som finns och håll tummarna med för att det ska fungera utan massa bakslag denna gången. Jag har även tagit det försiktigare än vad jag gjort tidigare. Det är ju trevligt att man ändå lärt sig något....

Planen är halvtid nästa vecka och förhoppningsvis heltid sen. Det som skulle passa så bra är ju att då blir de första heltidsveckorna lite kortare i och med att det är påsk och det faller bort lite arbetsdagar. Så för mig ligger det väldigt bra i tiden, bara allt fungerar som det ska. Peppar, peppar....

Köket

Ja, hur går det med vår köksrenovering egentligen?

Det har väl stått lite still under tiden jag legat och varit sjuk. Nu har jag så smått börjat igen med det sista som är kvar. Har satt en deadline till mig själv om att det ska vara klart på söndag. Jag inbillar mig ju ibland att jag är konstnär och håller på och skapar egna vackra (????) tavlor som ska upp på väggen. Oftast brukar ju mitt konstnärsskap sluta med att jag slänger hela skiten jag håller på med då det oftast liknar något ett barn kluddat ihop på förskolan, men har denna gången förhoppning om att det faktiskt kommer att lyckas.

Imorgon ska jag äntligen få börja arbeta halvtid igen. Det ska bli så skönt att få komma ut lite, få göra något vettigt och använda hjärnan. Kommer väl bli halvtid några veckor och förhoppningsvis så fungerar det så man kan komma tillbaka till heltid igen och allt återgår till att vara som vanligt bara.

Fast jag har ju inte varit helt overksam här hemma. Under tiden jag legat i soffan så har det blivit ett antal raggsockor stickade. Vad i hela fridens namn skulle jag göra om jag inte kunde sticka strumpor?????

Det är INTE vår

Har sett massa trevliga uppdateringar på facebook om vårtecken. Jag kan bara meddela att i denna byn är det ta mig f... inte någon vår alls, det är svinkallt. I lördags tog jag och maken en hemsk långpromenad med hundarna. Vinden var bitande så kall att det gjorde ont i kinderna, promenadvägarna är helt isiga och livsfarliga att gå på. Bevis finns på nedan kort om att det INTE alls är någon vår i denna byn.

 

 

 

 

Denna härliga isfläck på några meter måste man passera med risk för att ramla ikull och halvt slå ihjäl sig för att komma ut från vår trädgård till gatan för att börja sin promenad.

 Sen är promenadvägarna så här trevligt isiga och man får försöka hålla sig till kanterna där det finns lite snö att gå på.

 Ja, här har vi en bild på sjön. Det går inte ens se vart marken slutar och sjön börjar...

 Närbild på de allt ifrån våriga promenadstigarna.

Så skulle jag då ta några fina kort på hundarna när jag nu ändå hade med mig kameran ut. Har tidigare fått frågan om hur jag kan få så fina kort på hundarna. Jo, jag har en riktigt bra kamera men av 100 tagna kort så kanske jag sparar max 5 av dem, resten blir bara skitbilder.


Här har vi ett exempel när Bauer såg något spännande åt höger...

 Oj, då undrar Bond, vad var det???? Jag måste också kolla...

 Sen ett där båda åtminstone tittar åt samma håll, nämligen åt pappsen som viftade med lite godis i luften ;-)

 Jaha, då var det klart och vi får äntligen hoppa ner...

 

Jag tog nog närmare 200 kort på hundarna på bänken, men det är bara ett fåtal som jag sparat. Har en sådan bra kamera man kan ta seriebilder med, man bara ställer in på serier och ställer in skärpan, trycker ner knappen så smattrar det i kameran och den tar 5 bilder per sekund. Så många tagna kort blir det men väldigt få sparas. Fast jag tycker det är himla roligt att ta kort på hundarna. Ni kan ju gissa er till hur många det finns sparade i min dator :-)

Klantligt

Var på kss i torsdags och allt gick bra och snabbt där.

Sen åkte jag och maken och shoppade en liten stund och efter det kom vi på den goda idén att köpa med mat hem från Max som finns i Skövde. De har en kycklingsallad som är så himla god och framförallt, de har friterade lökringar som jag älskar!!!

Nu visade det sig att äta friterade lökringar när magen inte riktigt är i form och man har lite halvläkta operationsärr i tjocktarm och ändalykt, då ska man INTE äta friterade lökringar. Har haft ett helvete, rent ut sagt med mage och operationsärr efter detta. Nu börjar nog magen lugna sig lite men noterar nu i minnesbalken i hjärnan att jag aldrig mer ska äta lökringar då :-(

Om jag mot förmodan skulle äta detta någon mer gång beror det enbart på att jag genom åldern börjar bli lite senil och inte kommer ihåg vilket elände det blev.... men mest sannolikt är att jag inte glömmer detta.

Det är det tråkiga med de problem jag har, att alltid behöva tänka på vad jag stoppar i mig. Före jag opererades våren 2011 fick jag ju "bara" ont i magen men nu ställer det till med mycket mer besvär än så. Fast man lär sig att leva så också. I minnesbalken finns också inpräntat med STORA bokstäver att aldrig mer äta penicillin heller, för det var ju de kurerna som startade lavinen som slutade med ytterligare en operation.

Sammanfattning: Att aldrig mer äta friterade lökringar eller penicillin ;-)

Djursjukhuset

Idag har vi varit inne med Bond på djursjukhuset i Skara. Han har ju haft problem med magen ett tag då det med jämna mellanrum sprutat ur båda ändarna... sen är han ändå lika pigg som vanligt men har inte varit lika matglad som han normalt är.

Idag blev det undersökning, röngten, blodprov och vi fick med oss lite burkar hem som vi ska samla lite avföring i och lämna in. Röngten visade att han hade tjocka tarmväggar och det stod lite mer gasfickor i tarmen än vad det normalt ska göra. Detta kan tyda på att han har en tarminflammation. När hundar har det är de visst oftast kroniska och man får då medicinera resten av livet.

Nu får vi avvakta svar på alla prover och skulle det visa sig att det inte är någon inflammation så får man börja utreda om det är någon form av matallergi och man får då prova specialfoder som inte alls kostar skjortan.....

På morgondagens agenda står ett besök på sjukhuset för människor (mig) på tur.

Hundliv

Igår hade jag besök av svägerskan Anna-Lena som kom med sina tre hundar för att fika en stund. Eftersom jag nu är innehavare av en den mycket stora och den mycket farliga pitbullen Bond så fick vi börja med en promenad med hundarna. Att bara släppa in tre hundar i huset är helt otänkbart då det skulle bli ett hundslagsmål utan dess like. Bond var lika aggresiv och otrevlig som vanligt under första halvan av promenaden men sen börjar han lugna sig (efter att mamsen slängt honom i backen några gånger med) och börjar nosa lite på de andra hundarna och upptäckte (trots att han är kastrerad) att tikar luktar mumsmums....

Efter promenaden var vi i trädgården en stund och sen gick det även att släppa lös Bond när han upptäckt att lilla Celine var en riktig goding och Billa verkade fantastiskt rolig att leka med. Bauer blir som vanligt helt överlycklig och vill alla så väl och skäms lite över att "lillebror" beter sig som en idiot.

Texas passade på att gå över reviret och pissa in lite här och där så att det luktade riktigt gott i varje hörn av trädgården. Man kan undra om han kommer ihåg eller vet att -just det, det var här jag bodde nästan en månad när familjen hans åkte på turné i Europa. Åtminstone så har den lille pöjken en liten extra plats i mitt hjärta.

När det var lugnt med hundarna kunde vi gå in och dricka lite kaffe och prata bort en stund. Himla trevligt med lite besök, det livar verkligen upp tillvaron när man bara ligger hemma och är sjukskriven. Full rulle var det verkligen med fem hundar inne i huset. Tänk att det finns folk som faktiskt har så många hundar, och fler!!! Jag tycker det räcker med två stycken men en sån där pytteliten som Celine skulle man ju kunna få in i flocken också.....

Sakta mak

Här går det väl i sakta mak framåt, med lite risk att jag blir lite för ivrig ibland och gör lite för mycket och då genast får gå och lägga mig lite extra igen... Denna veckan har varit jobbig när man börjar bli lite bättre men jag vet att jag inte får förivra mig och mitt humör har varit precis därefter :-( En riktig surkärring med andra ord.

Jätteroligt hade jag i fredags i alla fall en stund när jag på eftermiddagen var och hälsade på lite på jobbet och fick fika en lång stund med mina kära arbetskamrater. Vad jag saknar detta!!!!!

Har i alla fall under några dagar varit ute på hundpromenader igen och det är himla skönt att komma utanför dörren. Kanske inte igår när det blåste storm men det gick ju det med. Sent i eftermiddag gick jag en riktig ordentlig lång promenad så att hundarna ska vara trötta ikväll och låta mig få ligga i soffan och kolla på morden i midsomer ifred utan att de kommer med den ena leksaken efter den andra och vill busa. Och det verkar ha fungerat, båda två är helt utslagna :-)

Bond har haft lite problem med magen i några veckor nu så det blir ett besök till djursjukhuset under kommande vecka för att kolla upp honom. Lite bekymrad blir man när någon av ens små hjärtan inte mår riktigt bra men jag är ju inte riktigt lika hönsmammig längre som jag var precis i början när vi hade fått hem Classe för många år sedan och tyckte vi skulle ge oss iväg till veterinären i ilfart för att han fick en fästing.....