Nervöst

Nu ska jag snart börja förbereda mig för dagens läkarbesök. Lite nervöst är det att gå till sjukhus om man som jag är närmast fobiskt rädd för sprutor och alla andra hemska instrument de behagar använda på ett sjukhus.

Så är jag nervös över utgången av detta besök. Vad ska hända? Jag är så trött på att ha ont och att vara så totalt utmattat trött man blir av smärta och att inte kroppen tar åt sig näring ordentligt. Jag vill bara bli bra och att det fortsätter så utan mer komplikationer! Det är väl inte för höga krav eller en orimlig tanke?

Hoppas, hoppas, hoppas på en bra långsiktig plan efter detta läkarbesök.

Världen tvärtom

Jaha, inte ska man sitta här och skriva blogginlägg om att jag nu minsann har så bra mental hälsa. Lite sånt självskryt straffar sig direkt.... Hade en riktig helveteskväll igår som slutade med att jag vid midnatt kröp upp i makens knä och satt där och grät en lång stund.
Stoppade i mig en sömntablett och sov sen i tolv timmar!!!!! Det är ju inte vetigt att man kan sova så länge. Inte nog med det, var bara vaken nån timme och hann duscha och äta lite, sen somnade jag i soffan och sov några timmar till!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag säger som Ranelid, Herrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrregud!

Förmodligen hade jag nog samlat på mig en sån stor sömnbrist att en redig besvikelse, värk och kraftig gråtattack gjorde att jag blev helt utpumpad och sov igen det jag behövde.

Nu håller jag tummarna för att kvällen bara flyter på och att jag somnar gott ikväll och kommer iväg till jobbet imorgon. Alla säger att man ska vara ledig för att ladda batterierna lite. För mig är det nu världen tvärtom, jag behöver komma till jobbet för att ladda batterierna.

Sen har jag semester på torsdag och ska då till min specialistläkare. Äntligen (hur omöjligt det än är att längta efter ett läkarbesök). Ja, jag lever verkligen i världen tvärtom!

Mental styrka

Nu börjar jag äntligen känna mig hemma i mitt sätt att tänka igen. Även om kroppen fortsätter att krångla så klarar jag av det mentalt igen på det sätt jag alltid brukar. Det var otroligt jobbigt när jag kände att även den biten fallerade under en period.

Idag har det fysiskt inte alls varit en rolig dag, natten till idag var ännu värre. Har under dagen försökt i omgångar att sova ikapp men det blir bara nån timme här och där. Man blir så trött av att inte sova riktigt ordentligt flera timmar i följd. Känner mig nu lite zombieaktig (och precis lika snygg som en också).

På torsdag ska jag in till specialisten på KSS och märkligt nog måste jag säga att jag faktiskt längtar efter det. Hur man nu kan längta efter ett läkarbesök som jag vet innehåller en smärtsam undersökning? Kommer då får jag svar på hur närmsta framtiden ska att se ut. Operation? Botox? Någon som trollar bort det onda, simsalabim?

Frågan jag allra helst av allt vill ha svar på kommer jag inte få svar på nu ändå. Frågan lyder: Hur länge ska detta hålla på? Hur många komplikationer kan man få? NÄR kommer jag vara helt frisk igen? Eftersom jag är ett kontrollfreak så har jag bestämt mig för att till midsommar kommer jag vara helt frisk. Mentalt känns det mycket lättare att stå ut om det finns ett bestämt slutdatum. Tyvärr har alla tidigare slutdatum jag fantiserat ihop inte stämt. Det är ungefär som den där token som spår jordens undergång stup i kvarten. Än så länge har han inte heller fått det att stämma...

Helg, hundar och vårtecken

Dessa små söta gula vårtecken har nu krypit upp i vår rabatt.

Veckan har faktiskt varit riktigt bra! Jag börjar komma tillbaks till mitt vanliga sätt att tänka (lite mer positivt än det varit den senaste månaden) och helt enkelt accepterat att kroppen ska fortsätta att krångla lite till och att jag med det sannolikt kommer placeras på operationsbordet en gång till.
Alla har väl hört den där ramsan som man använde när man skulle doppa sig i det iskalla vattnet ute i början på sommaren (eller snarare tidig vår när man var yngre)? Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det och på det sjätte smäller det!!!! Eftersom det blir operation nummer sex, så smäller det alltså till och blir helt bra. Det är så jag väljer att tolka det hela.


Lite bilder på hundarna som roar sig i den blöta sörjan som kallas gräsmatta. Den senaste decimetern snö som ramlade ner tidigare i veckan (och försvann inom ett dygn) vätte ju ner igen. Gräsmattan hade äntligen torkat efter tidigare snöomgångar! Irriterande när man har hundar som skitar ner sig (och sen torkar av sig inne på möblerna). Denna årstiden går det inte sätta sig i en soffa hemma hos oss utan att borsta bort allt bös hundarna fått med in.


Bauer har fått till ett härligt flin i mungipan. Det är bara för att han vet att han alldeles strax kommer rulla runt i sörjan och skita ner sig alldeles totalt. Ett litet hånflin sådär...


Japp! Här rullas det runt. Det går knappt att se vilket som är fram eller bak på honom.


Minsann om inte Zack tyckte detta var roligt och flinade till lite han med!!!


Sen blev det full koncentration åt grannens håll där en katt råkade röra sig. Några sekunder efter detta kort togs hade man behövt hörselskydd...

Hundliv och kaffetankar

Det är himla mysigt med två hundar i huset. Jag har absolut på känn att det inom en snar framtid flyttar in en ny familjemedlem här. Vi kollar annonser hela tiden och jag har till och med hört mig för på ett par stycken. Inget napp ännu men en vacker dag så finns han bara där, vår nya bebis.

Bauer behöver en kompis som tycker om att springa. Å det är inte lite som ska springas heller... Runt, runt i trädgården och inomhus ska man upp o ner i möblerna, och busas och nafsas o jaga leksaker. Zack som vi är hundvakt åt nu förstår sig inte på detta springandet. Bauer kämpar för att få igång honom och nån gång springer han väl några steg men mycket halvhjärtat (mest är det nog för att komma undan från Bauer).

Så innan sommaren hoppas jag verkligen att vår familj är utökad. Eftersom jag denna gång är helbestämd på en naken så är det bra årstid att börja på. Lite bökigt blir det med att trassla på och av kläder under kyligare perioder men kan inte vara värre än att sitta och reda ut tovor ur pälsen på Bauer.

Nu tror jag att det är dags för lite kvällskaffe. Det är inte klokt vilken kaffedrickare jag har blivit. Jag dricker massor med kaffe! Kan det varit för 5-6 år sen som jag ens började dricka kaffe. Nu skulle jag också få huvudvärk om jag missar någon av alla koppar som ska ner under en dag. Det är verkligen konstigt att man kan lära sig tycka om något som man tyckt varit så otroligt illasmakande. Väldigt gott är kakan man får till kaffet också. Det är inte riktigt så att jag dricker en slät kopp, det tycker jag är onödigt :-)

Hjälpsam dotter

Nu har jag varit så skröplig ett par dagar att jag fått tvinga hem lilla dottern för att hjälpa mamsen lite. Eller skröplig o skröplig, mer ont i alla fall och otroligt illamående av tabletterna. Jag tror inte jag kommer lyckas att komma upp i full dos nån dag, tabletterna är hemska!!!

Jossan måste hjälpa mig med hundarna. Vi har ju Zack här också och det är lite knöligt att vara ute med två hundar själv när man har lite svårt att gå normalt från första början. Speciellt när en är en terrier som drar och drar och drar. Bauer blir helt virrig över hur Zack drar så han går hur fint som helst nu istället. Precis som han vill säga -"mamma, titta vad jag kan. Ser du? Jag är duktig. Får jag en godis? Snäääälla!!"
Zack märker inte ens att man sticker åt Bauer en godis med jämna mellanrum. Han är helt fokuserad på att komma framåt. Vad det är som väntar där framme som han har så bråttom till, det har jag ingen aning om, det tror jag knappt han själv vet.

Annars går det väldigt bra med två hundar. De är riktigt söta mot varandra ibland och pussas lite. Så sover dom sked ibland och delar givmilt med sig av den egna maten på tallriken. Förhoppningen där var väl att det skulle vara nåt bättre på den andres tallrik, men tji fick de, torra tråkiga kulor på båda tallrikarna.

Emellanåt stirrar de upp varandra och det blir ett himla väsen i huset. Någon hör nånting utanför och vakthunden Zack skäller så det skär i öronen. Bauer springer som en besatt mellan ytterdörren och utsiktsplatsen i vardagsrumsfönstret för att kolla vad det är för monster på gång, lite morrande får han ur sig under tiden. Efter en stund lägger sig lugnet tills nästa gång någon får för sig att monstret är på väg igen.

Mina söndagsplaner är väl annars de vanliga, kolla morden i midsomer och kolla nästa veckas arbetsschema. Nu måste jag ligga mån o tis med så att jag kan säga sen att jag verkligen gjorde det och stoppade i mig massa tabletter. Även om jag inte kommer upp i full dos har jag tagit betydligt mer än jag brukar och det hjälper inkentinken, jag mår bara illa och blir konstig i huvudet.
Förhoppningsvis kan jag sen jobba ons-fre och under de dagarna samla på mig lite positiv energi så jag står ut lite till. Hoppas också att jag får tid illa kvickt hos specialist. Så här att bara vänta och inte veta riktigt hur eller när eller vad, det är absolut det värsta jag vet! Jag vill bara bli frisk och få tillbaks mitt normala liv.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej

Morgonen och halva förmiddagen har jag tillbringat på akutavdelningen på KSS. Den senaste sprickan har läkt illa och det gör mer ont för varje dag. När blodet sprutade idag på morgonen tänkte jag att det kanske var bäst att uppsöka läkare istället för att vänta på kallelsen till kontrollen som ska vara om 3-4 veckor. Jag vill egentligen inte stressa på, utan ge det den tiden som var sagt för läkning. Ibland blir jag bara helt totalt rådvill över vad jag ska göra.

I vilket fall verkar det som jag kan förvänta mig ytterligare en operation för att få ordning på eländet. Nu ska jag vänta på att få tid hos specialist och hoppas det blir fort. Så skulle jag under 3-5 dagar äta maxdos av det smärtstillande jag har nu för att se om det gör skillnad. Brukar ligga ganska långt från maxdosen för man mår ganska illa av dessa piller. Det blir några roliga dagar att se fram emot. Det är som att välja mellan kolera och pest, smärta eller illamående och helt konstig i knoppen.

Förhoppningsvis ger detta effekt så att jag sen kan jobba lite i väntan på specialisttid och vad det nu kommer innebära för besked där. Jag kan omöjligt bara sitta hemma och vänta! Endel dagar är jag ju nästan helt okej. Aldrig smärtfri men helt kapabel att arbeta. Det här mellanläget är det mest besvärliga. Man ska vara antingen sjuk eller frisk, inget i mitten. Det är skitkrångligt!!!

Ja, det här är så mitt liv ser ut. Fortfarande! Ont, sjuk, försöka jobba, ont igen, läkarbesök, försöka jobba, ytterligare mer ont, läkarbesök, lite jobb igen och så håller det på som en helvetescirkel utan slut.

Uppmuntrande blogginlägg????