Alla hjärtans dag

Det firades igår, eller i alla fall firade min make mig med ett stort fång röda rosor. Jag har ju inte varit så kry att jag kunnat ut och handla någon present till kära maken, men den som väntar på något gott...
Sannerligen så tror jag att det är det första året som jag inte haft ett paket klart. Vi hade även detta år varit förlovade i fjorton år just denna dagen. Nästa år när det är femtonårig förlovningsdag så ska jag minsann slå på stort, speciellt genom att försöka vara frisk. 

Uppmuntrad

Jag är ju en sån person som fullkomligt älskar att ge bort presenter, skicka lite vykort ibland och helt enkelt göra andra glada så där mitt i vardagen.

När jag nu själv är dålig så sköter min storasyster sina plikter som just storasyster med bravur. Igår kom det en jättefin bukett med blommogram och jag måste säga att jag blir verkligen uppmuntrad. Det betyder så mycket att någon tänker på en när man inte är som man ska vara. Förvisso är det väl roligt att någon tänker på en när man är frisk också, men när man är sjuk och lite deppig och väntar på operation så betyder det så mycket mer.

När jag själv upptäcker hur otroligt glad jag blir så inser jag att det jag själv normalt gör med att tänka på andra, ge små presenter som uppmuntran eller bara för att, faktiskt betyder mycket mer än vad jag kanske själv tror. Själv tycker jag inte att det jag gör är något speciellt för jag har alltid varit generöst lagd. När jag tänker efter så är det på detta sätt hela min stora syskonskara är och även min älskade mamma och pappa. Så de måste verkligen ha lyckats extra med vår uppfostran, speciellt då vi sex syskon idag fortfarande har så himla roligt ihop och hittar på massvis med hyss när vi träffas.

Under de två år som livet krånglat för mig så har jag inte fått annat än stöd från mina föräldrar och syskon med familjer. Och till min stora glädje är det min tur att ha hit hela stora klanen över påsk. Hur vi ska lyckas knöka in alla i mitt lilla hus är frågan men finns det hjärterum så finns det stjärterum ;-)

Tidigare tid

Minsann om det inte ringde en trevlig sjuksköterska från kss idag på morgonen och väckte mig med det trevliga meddelandet att jag ska opereras på tisdag nästa vecka. Så skönt att slippa vänta i tre veckor men nu börjar redan ångesten för att bli opererad sätta in. Först ska man ju ha en kanyl i handen vilket brukar vara ett meckande för jag har lite krångliga kärl plus att jag är ju "lite" rädd för nålar och allt annat otrevligt de pysslar med på sjukhus. Sen är det det där med att sövas, först är jag rädd att jag inte ska bli sövd ordentligt och när jag tjatat hål i skallen på de stackars människorna på operation över att de måste se till att jag verkligen är sövd ordentligt så kommer jag ju på att de får ju inte söva mig så hårt så de inte kan väcka mig sen, det vore ju försmädligt....

I vilket fall som helst så ska det bli så bra att få detta gjort redan nästa vecka. Inte för att jag ser fram emot det egentligen och absolut inte att vakna då jag av erfarenhet vet hur ont jag kommer ha då, men efter ett par dagar kommer jag vara så mycket mer smärtfri än jag är nu. Halleluja!!!

Bryt

Då kom den med posten idag, kallelsen till operation. Trots att jag nu lovat mig själv att inte bryta ihop så gjorde jag det ändå när jag såg datumet. Inte förrän den 5 mars!!!!! Det är tre veckor kvar tills dess.

Så har tillbringat eftermiddagen på kss, behövde ändå mer recept på smärtlindrande tabletter, och pratade med en trevlig läkare som verkligen ska försöka att få till en tidigare operationstid. Kruxet är att det är ett fåtal specialister som gör denna typ av operation, men jag fick medhåll om att det skulle vara olidligt att behöva vänta i tre veckor till. Tänk så mycket tabletter jag ska behöva stoppa i mig under denna tid...

Så nu får man hålla tummarna över att de trollar till det lite i operationslistan och jag förflyttas upp på den listan. Uppenbarligen är det lite bråda tider i operationssalarna när det är vinter och folk ska bryta armar och ben och allt annat som man kan bryta när det är halkigt ute. För nu har det i alla fall här blivit ett helt vitt vinterland igen med massa snö, och mer ska det visst komma enligt prognosen.

Förvånad

Två blogginlägg på samma dag? Nu får man rita ett kors i taket...

Även om jag inte fick kallelesen till operation med posten idag så kom det något annat roligt, en paketavi. Jag visste att jag inte skickat efter något där på evigheter så blev väldigt nyfiken på vad det var. Maken åkte iväg och hämtade paketet och sannerligen, låg i där den jättefina maxiklänningen som jag beställde förra sommaren!!!!!!!!!!!!!!! Den var restad då, men nu jag hade verkligen glömt bort den. Det ska bli kul att använda denna till sommaren när man är solbränd och fin.

Så även om besvikelsen var stor när operationstid inte kom idag så fick jag åtminstone bli glad över en klänning som jag under förra sommaren trånade efter.

Det tar jag som ett gott tecken, att eftersom jag verkligen bestämt mig för att inte bryta ihop så kommer det dugga in små glädjetecken nu för att motverka svackan :-)

I väntans tider

Jag har ju helt enkelt bestämt mig för att inte brya ihop mentalt denna gången men när det inte var med en kallelse till operation med posten idag var det väldigt nära att jag bröt det löftet. Det är så himla jobbigt att bara gå och vänta.

För att göra väntetiden enklare skickade jag nu iväg maken till garnaffären inne i Skara för inköp av en massa garn så jag åtminstone kan ligga ner i soffan och sticka. Det kan verka besvärligt att ligga ner när man stickar men det har jag lärt mig att göra då jag haft svårt att sitta många gånger under de senaste åren.
Ska bli otroligt spännande att se vad maken har fått med sig i påsen hem från garnaffären. Det är nog den minst roliga affär han kan tänka sig ;-) Om jag känner mig helt malplacerad i en bilaffär eller verkstad så är nog Thomas precis lika malplacerad i en garnaffär..........

Härom dagen så skickade jag ut maken med kamera i trädgården för att han skulle ta lite kort på hundarna när de rusar fram i full fart i snön.

Förklaringen som kräver en förklaring

Fick ytterligare fråga om varför jag ens har fått problem med ändalykten.

För det första vill jag informera om att 7 av 10 svenskar någon gång har haft problem med ändalykten i form av hemorrojder, sprickor eller helt enkelt lite söndersketen efter nån maginfluensa eller att man ätit något dåligt.
3 av 10 svenskar har återkommande eller kroniska problem med detta område, men här kommer den stora frågan. Varför hör man aldrig talas om detta om det är så himla vanligt? Jo, därför att det är en kroppsdel som man helt enkelt inte pratar om. Det är pinsamt, man tror ingen annan lider av liknande men det har kirurgerna sannerligen informerat mig om att jag inte alls är ensam i Sverige om detta, de är synnerligen fullbokade med patienter och det är patienter i alla åldrar.

När man tänker efter så är det nästan mindre pinsamt att slänga ur sig att man råkat få en släng av klamydia än att man har ont i hemorrojderna. Visst är detta otroligt märkligt?

Jag fick mina problem eftersom jag har en kronisk tarminflammation, ulerös colit, som gör att man får springa på dass mer än vad som är normalt. Detta slitage gjorde att jag efter ett antal år började få problem med hemorrojder, sprickbildningar med mera. När man sen har ont varenda dag så var det dags att göra något åt detta, nämligen att operera bort hemorrojderna. Jag fegade ur flera gånger men till slut var jag tvungen. Jag hade då även fått lite gropar inne i tjocktarmen, kommer inte ihåg just nu vad det kallas, plus lite polyper i tjocktarmen (små vätskefyllda blåsor ungefär). Så allt skulle fixas till under en operation i slutet av mars 2011.

Operationen gick jättebra och jag var riktigt förvånad dagen efter över att det inte gjorde mer ont och undrade varför jag varit så feg under flera år. Tredje dagen efter operationen började däremot det värsta helvete jag någonsin varit med om. Det visade sig att det blivit infektion i operationsärren, jag läkte inte och den smärtan är det hemskaste jag någonsin känt. Blev inlagd på sjukhus en vecka med lite dränering och väldigt mycket morfin via dropp. När jag kom hem från sjukhuset så fortsatte helvetet och varje vaken minut så grät eller skrek jag, det spelade ingen roll hur mycket morfin jag tog, jag trodde jag skulle förlora förståndet av smärtan. Åkte ut och in på sjukhuset och efter tre och en halv vecka gjordes en ny operation, efter några månader en till operation och efter ytterligare några månader en till operation och sen gjordes ännu en operation i oktober 2011. Så fem operationer senare var smärtan emellanåt hanterbar och vissa dagar låg jag bara och kved.

Under hela denna tid har jag flera gånger tyckt jag varit lite bättre och börjat jobba, slutat och blivit sjukskriven, börjat jobba, slutat och blivit sjukskriven men framåt december började det kännas ganska bra. Då hade jag fått botoxinjektioner i musklerna runt analen och det bedövade då verkligen. Tyvärr sprack ett ärr upp i mitten av januari sen och så vart karusellen på gång igen en period.

Så under våren 2012 började jag på allvar fundera över om jag någonsin skulle bli normal igen? Jag kände inte igen mig själv längre, den psykiska ansträngningen med att gå med smärta, att aldrig läka, började bryta ner mig men skam den som ger sig. Under sommaren och hösten så började det sakta stabiliseras. Jag hade då också varit i kontakt med en psykolog som fick mig att försöka vända de mörka tankarna och se framåt istället. Allting går faktiskt om man bara bestämmer sig för det. Att jag sen i slutet av hösten och denna vintern dragits med en eländig bihålsinflammation där biverkningarna av pencillinet nu gjort att magen havererade och att jag fick tillbaka den förhaltiga krampen igen, måste jag själv bara se som en parentes för att inte bli helt deppig igen. Jag har bestämt mig för att inte bryta ihop mentalt igen, jag har bara bestämt mig för det och då går det. Får jag bara en operationstid snabbt nu så kommer jag snart vara tillbaka på banan igen.

Varför blev det nu då så här från första början?

Ja, kan man svara på det så borde man få nobelpriset, för varför finns det komplikationer? Ingen kan ju någonsin veta vem som ska få komplikationer efter en operation. Visste man det så skulle det ju aldrig hända, men läkarna är ju inte synska.

Ett problem jag har är att jag inte läker bra ärr. Ni vet, endel får så där jättefina ärr som knappt syns. Jag får sådana där bubbliga, fula ärr. Man producerar för mycket ärr-vävnad, så halva min tjocktarm är nu full av såna där fula bubbliga ärr. Nu är det ju ingen som ser dom ;-) men de gör att jag alltid kommer att ha en viss smärta från tarmen men den är så minimal mot vad smärta kan vara så det gör inte så mycket.

Under hela denna tid har jag haft sånt otroligt stöd av min älskade soulmate Thomas, min stora, bullriga familj, mina vänner och framför allt mina arbetskamrater och chefer som bara väkomnat mig till jobbet vareviga gång jag försökte mig på att jobba. Tack vare detta nätverk och den trygghet jag får genom det så tvivlar jag inte ett dugg på att jag så fort operationen är klar kommer relativt snabbt tillbaka till jobb och normalt liv och rutiner igen.

Detta var en snabb resumé över de värsta åren i mitt liv, djupare än detta går jag inte här. Jag tackar för mail med frågor om detta, men efter denna förklaring så kommer jag att fortsätta hålla min blogg ytlig och rolig istället för en klagomur över vad som kan gå snett här i livet och massa självömkan. Jag är själv övertygad att det är just den inställningen som gör mig till den jag är och att jag lyckats med att komma igen trots det besvärliga man varit med om.