Snart

Snart, sannolikt imorgon, kommer inlägg med bilder från påsken. Vi har haft en riktig slappardag här idag och jag har inte orkat sätta mig och kolla genom alla foton från helgen. Nu är det kväll och vi ska fortsätta att slappa hela kvällen också. En riktigt skön vilodag!

påsk

Ära var gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden....

Detta anskrämliga påskpynt kanske skrämmer iväg gästerna? Jag har nog aldrig påskpyntat i hela mitt liv och bildbevis nedan är svaret på varför.

Kur-slut och tankar om vikt

Igår tog jag min sista tablett kortison av en drygt 16 veckor lång kur som ska lindra lite i min ömma tjocktarm. Skönt att kuren är slut då kortison har mindre trevliga biverkningar som att man sväller upp lite. Märks på fingrarna där jag fått flytta ringar och verkligen på underben och fötterna som kunnat vara jättesvullna på kvällen.

Nu kanske jag till och med kan ta och promenera bort några av dessa kilo alldeles av mig själv? Jag har tagit lite illa vid mig av en del kommentarer om min vikt. Jag tappade ju drygt 30 kg väldigt fort under 2011 då jag var riktigt sjuk. Vad som händer när man rasar i vikt för fort av sjukdom är att huden inte hänger med, den blir skrynklig och ful och påsig (plus att jag visst inte är så ung längre). Inget som syns med kläder på men jag har sällan känt mig så ful som jag gjorde när jag var som tunnast. Det konstiga är då att alla jag mötte kommenterade och sa hur snygg jag var!!! Är jag ful nu då?

Var det ingen som begrep vilken otrolig smärta jag tvingades att stå ut med dag ut och dag in, månad efter månad? Skulle jag helt plötsligt vara lycklig då? Sen var det väl förvisso bra att tappa övervikt men om man jämför det jag gick genom, de permanenta skador som jag fått, så har det inte varit värt ett endaste av de kilona.

Jag pratade en hel del med min läkare om hur jag såg ut eftersom huden inte såg vetig ut. Han sa det att så fort du mår bättre kommer du ganska snabbt återfå din idealvikt, var den nu ligger. Och det var precis vad som hände till sommaren förra året. Jag var glad över att se lite normal ut igen, landade på storlek 42/44 vilket är mitt ultimata antar jag eftersom det var dit jag gick upp när jag frisknade till. Huden slätade också ut sig igen och jag började trivas med mig själv igen och jag hade ju heller inte lika ont.

Då kommer lite spridda kommentarer om hur "tragiskt" det är att jag gått upp i vikt. Det har gjort mig riktigt ledsen. Jag hade själv inte bantat bort ett endaste kilo utan varit så sjuk, det är ju som att säga vad "tragiskt" att du nu mår bättre. Under kortisonkurer nu har det kommit några kilo till men inte så mycket som jag trodde det skulle bli. Jag har fortfarande kvar 10 kilo minus, mot det jag vägde före första operationen. Tänk om det varit så att jag bantat bort de 10 kilona, hade jag varit duktig då? Men nu är jag visst en tragisk människa som inte har vett att passa in i den norm som samhället satt upp och med det en något sämre människa.

Tänk efter innan du pratar bakom min rygg. Om just DU har så mycket tankar på vad jag väger eller inte väger säger det ingenting egentligen om min vikt, utan om hur du är som människa.

Irriterande

Känt mig lite halvdassig i helgen och givetvis, förkylning blommar nu ut. Peppar, peppar ta i allt trä så verkar det röra sig om rinnsnuva (vilket alltid är kanonbra när man har benägenhet att få bihålsinflammation, då är allt som rinner från snoken jättebra). Däremot har jag ganska ont i halsen vilket inte är så vanligt på mig. Blir sådana där "torrfläckar" i halsen som gör att man måste hosta sådär fjantigt, ingen riktig hosta utan nåt mellanting mellan en harkling och en hostning med lite lutning åt högfärdshosta.

Jag tröstar mig med glass, mycket glass! Det får man göra när man har ont i halsen i medicinskt syfte att kyla ner det onda. Kan jämföras med en ispåse på en muskelbristning som man kan se idrottsmän använda sig av ;-)

Förutom att jag får äta glass flera gånger om dagen så är jag irriterad över att bli störd i mitt halvtidsjobb, vilket är att se som en rehabilitering att komma igen efter operation nummer 6. Jag är väl inte så korkad att jag inte förstår att jag kan bli förkyld oavsett hur jag har det med någon annan kroppsdel men det är bara så himla irriterande. Får försöka lägga min irritation åt sidan på något sätt (hur nu det ska gå till) och inse att detta är bara några dagar av hela mitt liv. Har ju under de senaste åren fått arbeta lite med min mentala bit och fick lära mig vikten av att tänka perspektiv, inte alltid just nu. Så schemat för mig blir då: äta glass, tänka perspektiv, äta glass, tänka perspektiv........


Massa gos med mina små buspojkar lättar också upp ett irriterat sinne :-)

Flyttar igen...

... deadlinen för att köket ska bli klart. Nu är det bara ramarna på ett par tavlor som ska fixas men eftersom det är maken som gör ramar och målar så ligger nu vår deadline till torsdag. Och det är minsann den sista dagen för på fredagen kommer min familj hit och då ska det vara klart!

Igår hade vi Thomas föräldrar här på middag. Mycket god mat hade jag fixat till och det var så till vida pass gott att jag åt lite för mycket så jag kommer inte göra annat än att ligga ner idag. Ibland glömmer man nästan av sig att allt det goda jag stoppar i munnen kommer nästa dag plåga mig i "output". Eftersom det är söndag och ändå vilodag så gör det ju inget om jag vilar lite extra idag då.

Jag kanske inte ens ska sticka??? Jag har inte stickat på flera dagar, det är helt otroligt! Jag får lite ont i händerna av allt stickande så behövde några dagars paus helt enkelt, plus att jag är vansinnigt irriterad på det garn jag stickar i just nu. Det är randigt och de två olika nystanen synkar inte ränderna trots att det är samma färgbad och allt (alla som stickar fattar vad det betyder). Nu har jag kommit fram till att jag får göra klart den ena strumpan och sen dra ut hela det andra nystanet och sitta och klippa och knyta ihop så jag får ränderna att stämma.
När man köper ett garn som bara ser melerat ut så vet man ju inte om att det blir ränder. Jag ska nog kolla lite noggrannare i framtiden när jag köper garn då jag nu flera gånger suttit med randiga sockar och fått trassla för att få ränderna att stämma på båda sockarna.

För övrigt håller jag på och planerar inför kommande helg, påsk, då hela min familj (förutom storebror som tyckte värmen i Egypten lockade mer) kommer hit. Fast nu för tiden när alla våra barn är så stora så blir vi lite mindre folk, lite drygt 15 personer tror jag. Eftersom jag inte är helt kurant så gör jag allt så enkelt för mig som möjligt. Både maten på fredag kväll och på lördagen kommer vara färdigmat från catering, frukost är ju inte så besvärligt att ordna och storasyster bakar bullar till fika. Vandringen i år kommer bli lite mer stillsamt strosande i Varnhem, men det kommer bli jätteroligt då vi bott där för många år sedan. Jag håller tummar och tår för att det ska bli fint väder, helst ska det inte vara snöstorm i alla fall :-)

Hen

Tja, kommentarer överflödiga om vad jag tycker om uttrycket "hen"

Pannben

Innanför mitt pannben finns det en mycket knäpp hjärna som ska envisas med att ställa till med migrän ibland. Eller är det i hjärnan migrän sitter? Ja, det spelar ju ingen roll när det känns som om någon håller på och borrar ett hål rätt in i pannan på en....

Då jag vaknade mitt i natten av detta och tog min nya braiga migränmedicin kände jag förhoppning om att jag ändå skulle kunna göra mina fyra timmar på jobbet idag. Kom så långt i morse att jag hann koka ägg (som jag inte åt eftersom jag spydde istället) men hade hunnit fixa till håret och sminka mig lite, så jag får väl glädja mig åt att jag åtminstone låg och var lite vacker när jag slumrade in efter intag av ytterligare migränmedicin. Sen har jag sovit mer eller mindre hela dagen. Så ytterligare en dag bortkastad i migränlandet och jag kan knappt bärga mig tills jag är helt o-hormonell och min migrän inte längre kommer att invadera skallen på mig med jämna mellanrum.