Äntligen slog det över

Precis det jag väntat på, det där riktiga utbrottet efter att man varit ute och tampats med naturen. Satt på hallgolvet i en snöhög med massa ytterkläder spridda kring mig och storgrät en lång stund. Till och med Classe tyckte synd om sin kära mamma och kom och la sig med huvudet i mitt knä.

Dagen började förtjusande. En halvmeter snö har vräkt ner under natten under kraftiga vindar. Efter att ha skottat mig ut ur tomten insåg jag att det inte hjälpte, det var alldeles för mycket snö på vägen för Classe att gå i. När snön är dubbelt så djup som han är hög har vi problem. Jag fick helt enkelt klä på honom den varmaste overallen och bära honom fram till stenumsvägen i förhoppning om att den skulle vara plogad. Nu var det inte plogat men åtminstone lite bilspår att släppa ner honom i. Det är inte helt enkelt att gå i halvmeterdjup snö så jag var helt färdig över att ha tagit mig fram till denna gata. Classe är ju inte heller speciellt tung att bära men när man brottas med dessa naturkrafter så kändes det till och med tungt att bära honom. Inte heller begrep han vad jag höll på med när jag släppte ner honom i ett bilspår och uppmanade honom att kissa, helst allt på en gång. Han försökte att ta sig till en kant för att ha något att lyfta benet mot men halkade nog till eller något för helt plötsligt skrek han bara rätt ut. Det låter inte trevligt när hundar rent skriker. I alla fall kunde han släppa från sig lite kiss och jag kunde börja på hembärandet igen. Classe skakade av köld. Ibland ni vet när det blåser sådär kraftigt och man får vinden mitt i ansiktet så att det känns som man inte får luft, precis så blev det för både mig och hund, nästan lite panik får man.

Väl inne så gav jag bara Classe lite godis för att sen kasta mig in i snöskottandet. Det jobbiga är ju var man ska göra av det man får upp på skyffeln. Det är snövallar som är ett par meter höga nu och det tar på krafterna att kasta upp snön så. Ibland kom det en trevlig kastvind också så att man fick allt tillbaks på sig. Det var när jag kom in efter denna ansträngning som det inte gick att hålla emot längre. Helt slut var jag och både genomsvettig och samtidigt frusen. Hade tidigare hört på radion att detta oväder skulle hålla på ett par dagar till och det kändes bara som för mycket.

Det besvärligaste är hur jobbigt detta är för Classe. Han har sådana problem med ryggen och gå på ojämt underlag, samtidigt som man ska dra på och av kläder hela tiden och tvingas att lyfta och hantera honom på ett sätt som inte är bra för hans rygg. Jag tycker detta är jättejobbigt och försöker att intala mig att all annan tid mår han bra, han skuttar runt lite och är nöjd här inne. Han äter jättebra och sover mycket. Kanske är det för att jag från början inte tycker om vintern som gör att detta nu känns så mycket jobbigare. Samtidigt som det också blir så tydligt att en gammal hund inte tål så mycket och jag vet att det är jag som kommer få ta det svåra beslutet i framtiden och åka med till veterinären för sista färden. Jag vill bara att snön ska försvinna så att det blir vägar som inte är så svåra att gå på och ingen kyla som gör värk värre. Allting skulle kännas så mycket lättare då. Just nu, idag, är mitt sinne väldigt nedstämt. Jag vill verkligen bort från denna sinnesstämning.

Jag ska nu gå och lägga mig och sova middag ett par timmar. Kanske känns allt mycket bättre när jag vaknar sen.