På bättringsvägen

Nu känns det som om förkylningen börjar att släppa litegrann. Hade bara 37,8 i feber idag på morgonen. Var i och för sig så trött att jag fick lägga mig nån timme till direkt efter att bara släppt ut Classe på baksidan.
Sen bäddade jag rent i sängen, har legat där och sovit i flera dagar nu så det behövs få in lite fräscha rena lakan, så dristade jag mig till att damma lite och vattna blommorna, sen tog krafterna helt slut. Min kära make tvingade jag att dammsuga och torka golven. Nu skulle jag helst av allt vilja gå och lägga mig och sova resten av dagen efter denna ansträngning, men ska in till läkare nu och kolla upp mitt krånglande öga. Så fort jag kommer hem ska jag kasta mig ner i den renbäddade sängen och sova tills det blir kväll.
I alla fall känns det som ett friskhetstecken att städning blev gjord idag, även om min insats inte var speciellt stor. Jag är i alla fall en bra arbetsledare som talar om för min man vad han ska göra och hur han ska göra det. Som jag säger till Thomas, -det är ett rekorderligt fruntimmer han har skaffat sig.

Förhoppningsvis får jag en läkare idag som inte snubblar runt och tappar och spiller saker kring sig. Känns inte så säkert när läkaren sen ska undersöka ögat när det fepplas runt sådär. När jag ringde och beställde denna tid sa jag att jag inte ville ha samma läkare som jag hade i höstas när jag undersökte ögat. Den läkaren är tydligen inte kvar så då behöver man kanske inte oroa sig över att ögat av en olyckshändelse ska petas ut under undersökningen.

Om förkyningen nu fortsätter att släppa och orken känns lite bättre ikväll när jag förhoppningar om att kunna komma iväg till jobbet imorgon. Det är tråkigt att vara hemma, även om jag kanske inte hinner märka av det direkt när jag sover hela dagarna. Någon nytta kan man göra på jobbet även om man inte är helt på topp.