Oj, vad det smäller

Många smällare är det på nyårshelgen. Classe han var ju livrädd för smällare och raketer och honom fick vi droga ner de tider på året det skulle smällas på detta vis. Bauer däremot bryr sig inte ett skvatt! Någon gång under kvällen vaknade han till i soffan när det kom en jättesmäll, tittade sig nyvaket omkring med värsta punkfrissan innan han somnade om igen. Mitt under värsta smällandet vid tolvslaget kunde han gå runt i trädgården och kissa och till och med leka med sin pipleksak där ute. Himla skönt, men tänker på alla de stackars djur som lider när det smäller.

Så blir jag fascinerad, varenda nyår, över hur mycket raketer det skjuts i detta lilla samhälle. Åt vilket håll man än tittar far de mest spektakulära raketer upp mot den kolsvarta himlen. Jag är väl inte känd för att vara en snål människa direkt, snarare motsatsen, men skulle aldrig kasta pengar på massa raketer.

Idag har jag planerat soffläge och vila. Kroppen min har lite samarbetsproblem efter alla högtidligheter och kalas med kalasmat, nu blir det tillbaks till min tråkiga kost igen för att få ordning och reda i kistan.

Under tiden jag ligger i soffan ska jag glädja mig åt vilket fantastiskt år 2012 kommer bli! Hur det än blir kan det omöjligt bli sämre än 2011. Här nedan kommer en dikt som jag flera gånger under 2011 har läst. Nu har jag ramat in den och den hänger fint ovanför mitt skrivbord. Det är ingen tvekan om att jag ett flertal gånger under 2011 har blivit buren.

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Författaren okänd