Förnuft

Idag är första dagen på några dagar som jag vaknar utan att ha så himla ont. Kunde ta mig ur sängen som en pigg 70-åring istället för en skröplig 100-åring. Fortsätter det åt det hållet så kommer jag snart ner till min egen åldersgrupp ;-) Dagarna efter en undersökning är sannerligen inte speciellt trevliga.

Nu har jag sådan där härlig söndagskänsla där man ska småfixa lite och planera inför kommande vecka. De flesta andra människor brukar ha söndagsångest över att helgen är slut. Jag tycker idag det är skönt med söndag och är ivrig på att det ska bli måndag och jag får åka iväg till jobbet. Jag har samlat på mig så mycket prat liksom som måste ut och jag har det bästa jobbet för det :-)

När jag har varit hemma extra, så bara flyger de första dagarna förbi. Jag kommer fortsätta på 50% en månad till och fyra timmar bara blåser förbi. Längtar tills jag kan få öka upp min arbetstid och att allt blir som vanligt igen.

Känns det igen? Jag undrar om det bara är kontrollfreak som mig själv som blir irriterad och störd när ordningen inte är riktigt som den ska. Det där med tålamod behöver jag också jobba lite på. Vet ju av erfarenhet att med tid så blir jag bättre, jag får bara inte bli för ivrig, men när man vaknar och känner sig piggare så blir man sådär ivrig, sådär så det pirrar lite av iver över att göra något. Vadsomhelst!!!

Då får man vara glad över att jag äntligen lagt till en gnutta förnuft och lärt mig bättre tålamod (även om det behöver jobbas på mer) och inte börjar att förta mig direkt.

Det får bli stickning (börjar få ganska ont i händerna av allt stickande) och så planerar jag för en lång hundpromenad i eftermiddag när Jossan kommer ut hit och hjälper gamla tant här lite. Nu har jag inte varit på hundpromenad på en knapp vecka och även om mina hundar inte är speciellt stora så drar de något våldsamt ibland. När man har kramp i hela ändalykten och halva ryggen så gör det jätteont att hålla emot två ivriga hundar som bara ska framåt. Så jag har blivit förnuftig och går inte med dom själv när jag har mer ont, utan Thomas eller Jossan får vara med och hålla den ena av dom (oftast Bond då eftersom han är en förklädd pitbull och faktiskt riktigt stark). Till och med så förnuftig har jag blivit att jag inser att även om jag har mindre ont idag så vore det idiotiskt att ge sig ut själv med dom och sen tvingas ta massa morfin när man kommer hem.

Käre vänner, håller jag på och blir vuxen med allt detta förnuft?