fredag 5 april 2013

IG/MVG

IG=Icke Godkänd

det var betyget jag fick på återbesöket hos kirurgen igår :-(

Läkningen går otroligt sakta och krampen sprider sig till omkringliggande muskler och just nu är det musklerna längst ner i ryggen som gör att jag har en lite stapplig gång och inte kan ta mig upp från sittande utan att dra mig upp. Tänk ändå att allt detta levde jag med under hela år 2011 och första halvan av år 2012 och har glömt hur ont det gjorde!

Ökning av mediciner och halvt sjukskriven en månad till och sen återbesök för att se om jag läkt ihop till dess. Jag ligger nu i risken för att behöva göra ytterligare en operation efter nästa besök om inte musklerna slutat krampa till dess. Om operationsärren varit mer läkta så hade de nog satt upp mig för operation nu men vi får avvakta en månad och se, det kan ju ske under?

MGV=Mycket Väl Godkänt

Får jag däremot alltid i uppförande och för min kämpaglöd, envishet och ganska goda humör trots omständigheterna. Till så milda grad att läkarna nu vill ha lite hjälp med svar på frågor som varför jag lyckades ta mig tillbaka till arbete istället för ramla in i väääldigt långa sjukskrivningar som förr eller senare slutar i förtidspension.
Det är faktiskt svårt att svara på men för mig har den andra vägen aldrig varit ett alternativ. Jag vill jobba, jag trivs jättebra på mitt jobb och med mina arbetskamrater och faller istället lätt in i lite smådepp när jag är tvungen att vara hemma. Tror också jag hade med mig ett starkt psyke från början även om det vacklade rejält ett par gånger förra året. Men alternativet att ge upp fanns aldrig på riktigt hos mig.
Har varit inne på några chattrum med personer som har fastnat i liknande situation som jag och det som slår mig när jag tjuvläst lite där är att många faller in i en "offer-roll". Jag har nog aldrig gjort det och kanske är det just det som räddat mig? Jag har väl många gånger tyckt synd om mig själv och haft dagar (som idag) när det känns som jag inte kommer stå ut med smärtan en enda sekund till, men bitter, nä, det har jag faktiskt inte blivit. Det finns fortfarande precis lika mycket vilja kvar. Var den viljan kommer ifrån? Det har jag inte den blekaste aning om.

Inga kommentarer: