Snart dags igen

På onsdag morgon ska jag infinna mig på KSS för att genomgå ytterligare en operation. Börjar bli lite nervös nu. Denna operation måste bli bra, det är bara två och en halv vecka kvar då tills vi ska flyga iväg till Korfu. Efter överläggningar med både läkare och sjuksköterska så är förhoppningen att allt ska gå vägen.

Sen är det den vanliga sprut o nål o sjukhusfobi som jag dras med. Första steget är ju att få in en kanyl i armen, hujedamej. När det är avklarat så brukar man få lite lugnande så man förhoppningsvis relaxar lite. Sen är det stora problemet sövningen (vilket hittills inte misslyckats en endaste gång). Jag brukar ha en lång konversation med narkosmänniskan att de verkligen inte får snåla på sövningsmedlet utan se till att jag verkligen sover ordentligt innan de börjar operera. Precis när jag haft denna långa överläggning om detta så kommer jag ju på att de inte får ge mig för mycket heller, för då kanske jag inte vaknar sen. Då måste jag förklara det också för narkosmänniskan några gånger innan jag är helt säker på att de förstår att jag behöver precis lagom mängd medel (som om de inte kunde sitt jobb???).
Stackars narkosmänniska!! Fast jag hoppas innerligt att jag inte är den enda som ligger på operationsbordet och ojar mig.

Sen är det det otrevliga med att vakna upp efter en operation. Ont som tusan gör det och lite mer morfin kan man få i kanylen, fryser gör man så det är inte klokt, men då har de små trevliga värmefiltar man kan få på sig. Sist jag opererade mig hade jag till slut flera stycken värmefiltar på mig så frös jag. Fast några timmar senare var jag jättepigg, överlycklig över att det gått bra och att jag överlevt, det vill säga, blivit ordentligt sövd och även ordentligt väckt och vrålhungrig var jag. Mitt i natten fick jag de godaste pannkakor jag ätit i hela mitt liv.

Riktigt tråkigt att jag ska behöva göra om samma sak igen, men jag kanske får pannkakor denna gången också.

Så morgondagen (tisdag) ska jag tillbringa med att ha ångest över kommande operation. Förmodligen kommer jag vid några tillfällen känna mig helt frisk och läkt och undra om det inte är onödigt med en operation ändå, för att i nästa stund ha jätteont och ta morfintablett.
Så på onsdag så smäller det, håll tummarna!

De två små apungarna

Här kommer en liten film på de två små apungarna. Egentligen är de ju hundar men när de leker sin bästaste lek så låter de som apor.

Bauer och Niko in action....

Ett år

Idag har det gått ett helt år sen vi sa farväl till Classe. Vi har gjort det lite extra fint vid hans viloplats under hans favoritträd idag, Bauer undrade vad allt detta spektakel skulle vara men lade sig ner fint så jag fick ett bra kort. Denna plats har även blivit Bauers favoritplats i trädgården.

Vad tiden har gått fort! Ett helt år! Det betyder även att vi snart har haft Bauer ett helt år. Det är konstigt med sorg, mest känner jag nu glädje när jag tänker på Classe men ibland slår det en helt som en blixt från en klar himmel och saknaden känns enorm. Min lilla, lilla pojke.
För er som inte haft husdjur kan detta väl tänkas märkligt. Jag har själv heller kanske inte tidigare riktigt förstått hur mycket familjemedlem en hund blir, hur stor saknaden blir när tiden tillsammans är förbi. Samtidigt som man kan glädjas över att välkomna en ny familjemedlem mitt i sorgen.





Classe sov gärna på rygg i soffan med nosen i vädret och invirad i en skön filt.

En av mina favoritbilder på Classe.


Classe i hans älskade bur.

Ett av de sista korten på Classe som min syster Elenor var snäll och tog en hel serie på honom nere i Aneby.

Min lilla, lilla pojke. Mamma saknar dig och jag är så tacksam för alla de år du var vår familjemedlem.

Hoppla, Mera målning

Idag fick vi ett litet ryck, eller det kanske är så att jag får idéryck och min make sen får utföra arbetet. Eftersom vi hade lite mer vit målarfärg än vi behövde och pratade lite för några dagar sen om att kanske ska vi måla huset också när vi ändå håller på och målar? Så igår var vi på utflykt i Skövde och köpte lite till vit färg. Jag skulle ändå till apoteket och det var ju spännande att få ut och åka lite... till storstan och allt.

Var även inne på öb efter inhandlade av färg på rusta, och handlade hundgodis och så fick jag syn på fina små block med hård pärm. Då kom jag på att jag allt behövde ett fint litet block att ha på köksbordet att skriva lite anteckningar och alla mina listor över saker som ska göras. Jag är ett stort fan av listor! Man kan verkligen inte leva utan att skriva listor om allt!!!! Mitt stora problem blev ju att välja vilket block jag skulle ta, det fanns flera olika tryck på framsidan. Vilket var finast? Vilket skulle passa bäst att ligga på mitt köksbord? Min make fick väldigt svårt att förstå hur det kan ta sån tid att välja vilket block man ska ha. Jag fick snällt förklara att eftersom jag inte har så mycket viktigare saker att tänka på så får han helt enkelt stå ut med att jag tar lite tid på mig och går och tittar på helt andra onödiga saker som vi inte ska köpa eftersom min vardag består av att ligga och ha ont. Att då få strosa runt både på rusta och öb kan faktiskt vara riktigt spännande.

Efter att ha varit inne i två affärer så orkade jag inte mer utan maken fick springa in på apoteket och hämta ut mina droger;-)

Efter att jag sovit hela eftermiddagen idag så frågade jag maken vad han trodde att jag var sugen på att göra. Han gissade på massa saker, men inte på att börja måla lite på huset. Han tycker det är ren galenskap att arbeta på kvällen. Men eftersom det är jag som är enväldig härskare i detta huset, så blev det lite målning. Till och med jag målade fem stycken brädor. Jag kan ju stå och stryka färg i normal ståhöjd så man slipper böja sig och krångla eller gud bevars, kliva upp på en stege. Så efter denna jättehjälp från mig så fixade maken resten av framsidan på huset medan jag gick kvällspromenad med Bauer.
Det gjorde jätteskillnad med en strykning, men det kommer behövas två. Och var det inte också så att Thomas tidigare idag när han målade det sista på staketet provströk lite på garaget också eftersom staketet sitter fast i garaget och han ändå höll på där. Och gjorde inte det också jättestor skillnad? Så sannolikheten är väldigt stor att även garaget blir målat. Jag skulle vilja påstå att sannolikheten ligger på 100 %.

När vi pratade under middagen ikväll (grillade egna hamburgare, mycket gott) så kom vi på det att det har verkligen blivit massor gjort de senaste veckorna i trädgård och utvändigt med altan och nu tillkom lite oplanerad målning också. Vi båda var helt överens om att allt detta blivit gjort bara för att jag är en häxa och driver på, men det gör mig inte ett skvatt. Eftersom alla sommarens semesterplaner gått åt skogen så kommer vi nog ändå sitta till hösten och vara nöjda med allt som blivit gjort. Så maken är inte alltför irriterad över pådrivningen, plus att han har blivit väldigt brun o snygg när han varit ute och jobbat så mycket:-)

Själv har jag försökt att tvinga mig att vara ute en timme i solen varje dag, det har väl lyckats till hälften i alla fall. Säger som min lillasyster skrev på sin blogg häromdan eller om det var facebook, tur att man har rätt hud så man blir brun fort och slipper sitta länge i solen.

Så för att summera allt detta pladdret: Jag är en pådrivande häxa, mycket blir gjort, maken är snygg och rätt nöjd med att vara gift med mig ändå.

Altan o trädfällning

Som ni ser, mycket "livfullt" träd, inte ett grönt blad så långt ögat kan nå.

Idag har det blivit lite gjort i trädgården, inte av mig men av Thomas och vår hjälpsamma granne. De har med gemensamma krafter fällt det stora trädet. Under tiden så tvingade jag mig att sitta i solen en timme, jag undrar om inte jag hade det jobbigast;-)

Halvvägs nere.

Helt onyttig har jag inte varit för jag planterade om i några små krukor också. Sen har jag som vanligt sovit bort hela eftermiddagen. Nu efter kvällspromenad med Bauer, intag av kvällskaffe, är det soffläge som gäller.

Borta!!!!!


Imorgon kanske det till och med blir en utflykt in till stora staden, måste nämligen till apoteket.

Så ett par före och efter bilder på vår altan.

Nästan klara besked

Har idag fått tag på den trevliga sjuksköterskan på kirurgen. Under samtalet kom en läkare och strosade förbi och kunde ge besked att operationen blir på tisdag eller onsdag nästa vecka. Även om det betyder att jag får vänta en vecka till så är det ändå skönt med ett (nästan) klart besked.

Dagens planer förutom att ligga och ha ont och tycka synd om mig själv och beklaga mig för min make över hur långtråkigt allt är?

Läsa nån skvallertidning, tvinga mig att vara ute i solen i en halvtimme, försöka gå och pilla lite i alla mina blomkrukor ute och ta bort det som av nån anledning har vissnat och inte vill vara med längre.

Thomas ska med grannens hjälp idag börja försöka få ner vårt jättestora, näst intill stendöda, träd. Problemet är att telefonledningen hänger rätt genom alla grenar och det verkar vara ganska svårt att få ut tekniker hit att koppla bort ledningen under tiden. Får se hur mycket de kan ta idag så får man väl ringa till ansvarig för ledningen och tjata lite till om att de måste komma hit.

Eld och blommor

Här har det varit händelser av vitt skilda slag de senaste dagarna. Sent i lördagskväll satt vi i vardagsrummet och klippte ner pälsen på Bauer. Vi hörde något som började låta ute och det lät som om ungdomar höll på och åkte rollerblades fram och tillbaks. Till slut började vi undra om de inte skulle sluta nån gång. Ungdomar.... satt vi och sa. Sen började det smälla ganska högt också och då visade det sig att det var en stor brand bara några hus bort. Så vi sprang ut och alla människor i kvarteret var också ute och irrade i pyjamas o nattlinne. Nu var det ett gårdshus, stort garage/förråd/verkstad som brann plus att det tog sig i den närmsta grannens garage också. De som bodde precis närmast stod och sprutade vatten både på elden och på sina egna hus. Tog en stund innan brandkåren kom då de var på mejerigatan i Skara och letade efter en brand istället för i Axvall..... På söndagen tror jag all befolkning i Axvall la sin söndagspromenad förbi denna gatan för att se förödelsen. Man få vara tacksam för att ingen kom till skada och att det var vindstilla så elden inte hoppade vidare.

Från gatan utanför vårt hus



Från vårt köksfönster



För mig själv har det varit några jobbiga dagar. Igår var en bättre dag då jag pratat mycket med min soulmate om vart på planeten jag befinner mig just nu. När man är mitt i ett kaos så är det svårt att hitta lösningar och veta hur i hela fridens namn man ska ta sig vidare. Ett visst form av lugn har ändå infunnit sig. Några vidare utflykter har det inte blivit utom ikväll då jag och maken faktiskt åkte in till coop en stund. Det var det mest spännande jag har gjort på en vecka.... säger en del om hur mycket som händer i mitt liv just nu;-)

Däremot så har altanen blivit klar. Brädor är bytta och det är målat och fint. Det var till och med så att jag kunde vara behjälplig med att måla lite på räcket som är runt altan. Jag kunde sitta på en pall på min specialdyna och pilla lite med en pensel, så det är inte utan att jag hjälpt till även lite praktiskt. Annars är det ju så att jag är en fantastisk arbetsledare och ser till att maken gör det han ska (han är väldigt tacksam över det....). Kort kommer vid nästa blogginlägg.

Idag tänkte jag prova att ta fram min solstol (som var helt full med spindelväv eftersom den inte används) för att ligga i solen en stund istället för inne i soffan. En hel halvtimme stod jag ut i värmen!!! Hann ta ett dopp i poolen också under den tiden. Det har jag heller inte gjort på evigheter men eftersom jag inte har några öppna sår nu så är det väl riskfritt att bada i alla fall.

Morgonen började annars (som vanligt) med gråtattacker. Ringde till KSS för att kolla hur det går med operationstid och nyheterna där var inte av det slag jag ville ha. Jag kan nog räkna med att få vänta minst en vecka till. Jag nästan hade det på känn för jag hade redan förberett med gråtnäsduk innan jag ringde. Sen är det inte det att jag inte förstår att det är semestertid och att det inte är full bemanning, det är bara så jobbigt att vänta.

Under eftermiddagen däremot rann det istället glädjetårar när jag fick denna fina bukett med blomsterbud av mina 3 systrar. I lördags fick jag mms med kort på de tre när de var ute på promenad i Aneby. Givetvis ledde detta mms till fullständig gråtattack över hur orättvist det var att jag inte kunde vara där, med på promenaden och få umgås med systrarna. Jag är så oerhört lyckligt lottad med den familj, vänner och det stöd jag har i min för tillfället kaotiska tillvaro. Jag vill aldrig mer i hela mitt liv bli sjuk, operera mig flera gånger och bara ligga och vänta på att det ska läka och att livet ska återgå till sin vanliga gilla gång igen.