TÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ

Äntligen känns det som om det går åt rätt håll. Man ska väl inte ropa hej förrän man kommit över bäcken, eller ta ut glädjen i förskott eller allt annat idiotiskt man kan dra till med. I alla fall tar det jättefort på snön just nu och jag glädjer mig enormt mycket åt detta.

Idag är veckans sista arbetsdag för min del, sen väntar ett par lediga dagar som jag ska spendera i Småland.

Jossan ska idag gå till Petra på modellsalongen här i Axvall och bli omstylad, frisyrmässigt. Jag ska själv dit om två veckor och försöka poppa till mig lite. Permanenten jag gjorde kanske inte var världens bästa idé. Det ser lite tråkigt och kärringaktigt ut.
Jossans hår har väl inte varit i närheten av en frisör på det senaste halvåret så det behövs verkligen fixas till ordentligt. Imorgon när vi åker ner till Värnamo ska vi även till den käcka affären snygga som säljer allt för 60 kr plagget. Hon kommer då också hitta några nya kläder så det kanske kommer att kännas som en hel omstyling för hennes del.
Det var ju riktigt komiskt att denna affär som tidigare fanns i Aneby nu finns i Värnamo. Vi har varit inne där en gång och det fanns mycket mer kläder än vad som fanns när affären befann sig i Aneby. Tror att Jossan då köpte sju stycken klädesplagg för det facila priset av 420 kr. Knappt man får ett par jeans för det någon annanstans. För mamma Hillevi finns det inget lämpligt i den affären. Först skulle jag behöva gå ner minst 50 kilo för att kunna kränga på mig något, sen borde jag också bli 20 år yngre. Jag kanske hittar nåt mer passande på KappAhl eller liknande affär till mig.

Nu är det frukost på schemat. Classe ska få lite rester av oxfilén vi åt igår. Fint som snus ska det vara åt gammelgubben.

Torsdagsnöjen

Idag är jag ledig och mitt främsta mål med dagen är att sova middag. Jag ska väl som vanligt småstäda lite och tvätta och sådär men jag älskar att sova middag, så det är min prioritet.
Ska försöka ta en sväng till stan också och handla lite. Vi måste ha ett nytt element till källaren. Vi har ju bara några småelement som inte klarar av kylan ordentligt. Har haft ett löst stående här som nu gav upp för några dagar sen. Börjar bli riktigt kallt här nere nu. Vi har även användning för det extra elementet på sommmaren när vi är ute med husvagnen. Det är perfekt att ha i förtältet på kvällarna så det blir varmt och skönt där.

Det har varit ruskigt kallt i ett par dagar nu men idag var det bara minus 5, känns ju riktigt behagligt, nästan som lite vårkänsla. Har hört att det bara ska luras i några dagar och vara plus så att massa snö kan smälta för att sen frysa till när nordanvinden kommer. Då fryser det sådär knuckligt så det blir precis livsfarligt att vara ute och promenera.

Igår när jag skulle hem från jobbet så ville inte bilen starta. Ringde ju direkt till min kära make, som inte svarade! Inget svar på mobilen och upptaget på hemtelefon. Jag är ju inte dum utan begrep att han lagt av luren för att vila lite. Så efter att ha ringt närmare femtio gånger (ni kan tänka er mitt humör just då) så fick jag inse att han inte skulle komma och rädda mig. Jag traskade runt lite på parkeringen för att se om det fanns någon villig människa till att hjälpa mig men det var inte det lättaste. Knatade tillbaks till jobbet och hade sån himla tur att en jobbarkompis som hade bil precis skulle ge sig iväg. Av en händelse så låg det startkablar i baksätet på bilen så efter lite grejande gick bilen igång och jag kunde påbörja färden hemåt. Min kära make som sov så gott ska nog vara tacksam för att det tar nästan 40 minuter hem nu. Under den tiden hann mitt humör svänga över till en mer behaglig sinnesstämning.

Imorgon ska Jossan komma hem. Vi får nog ringa till SJ och kolla upp hur det är med tåg. Förseningar är ju lätt att leva med jämfört med inställda tåg. Eftersom både jag och Thomas jobbar hela helgen så måste hon komma hem och ta hand om Classe. Förhoppningsvis ska det väl finnas något tåg som kan ta sig mellan Värnamo och Skövde.

Nu ska jag försöka sparka igång denna dagen.

Kroppskrångel

Nu ska förhoppningsvis senaste veckans kroppskrångel vara över. Har varit hemma jätteförkyld och kom så äntligen iväg till jobbet i söndags, men säg den lycka som varar. Igår tidigt på morgonen (halv fyra, kanske mer är natt än morgon) så vaknade jag till med en välbekant känsla i huvudet, migrän. Tog en halv tablett och trodde att det skulle gå över. Tji fick jag, fick ta den andra halvan framåt åtta och gå och lägga mig igen. Däremellan hade min kära tarm fått ett fullständigt utbrott. Att sitta på holken med migrän och samtidigt vara luddig av migräntabletten är ingen höjdare. Vid åttasnåret kröp jag ner i sängen nere i källaren och sov till klockan ett. Sen lyckades jag hålla mig vaken i drygt två timmar innan jag sov fram till kvällen igen. Migrändagar är helt bortkastade.
Nu hoppas jag att jag inte drabbas av något annat på ett långt tag, jag gillar vardagen med rutiner.

Nu ska jag arbeta tisdag och onsdag för att sen vara ledig på torsdagen eftersom jag sen ska jobba hela helgen. Jossan ska komma hem och vara hundvakt över helgen. Sen är jag ledig i början på nästa vecka då jag ska skjutsa hem henne till Värnamo. Ska också passa på att plocka ner hennes julgardiner, verkar som om Knut inte hann med det. Ska även springa in på Lerdalaboden i Jönköping och köpa på mig lite mer strumpegarn. Har kommit in i en riktig stickperiod, även om jag de senaste två dagarna inte rört vid stickningen. Lite problem var det förra veckan när jag hade hög feber. Jag måste ju tejpa fast lite bandage inne i handflatorna för annars får jag blåsor eftersom jag har långa naglar. Tejpen fäster inte vidare bra när man har feber, man får hålla på och tejpa på nytt hela tiden. Kom då på den briljanta idén att man kan ha hela bandaget virat om händerna istället. Nu visade det sig att det inte var så briljant tänkt för man fick liksom kramp i händerna av bandaget. Som tur är så ser ingen en när man sitter och stickar lite, ser lite roligt ut med alla dessa hemmagjorda skyddsanordningar.

Nu ska jag försöka platta ner håret lite så att jag inte ser ut som ett troll när jag åker iväg.

Äntligen slog det över

Precis det jag väntat på, det där riktiga utbrottet efter att man varit ute och tampats med naturen. Satt på hallgolvet i en snöhög med massa ytterkläder spridda kring mig och storgrät en lång stund. Till och med Classe tyckte synd om sin kära mamma och kom och la sig med huvudet i mitt knä.

Dagen började förtjusande. En halvmeter snö har vräkt ner under natten under kraftiga vindar. Efter att ha skottat mig ut ur tomten insåg jag att det inte hjälpte, det var alldeles för mycket snö på vägen för Classe att gå i. När snön är dubbelt så djup som han är hög har vi problem. Jag fick helt enkelt klä på honom den varmaste overallen och bära honom fram till stenumsvägen i förhoppning om att den skulle vara plogad. Nu var det inte plogat men åtminstone lite bilspår att släppa ner honom i. Det är inte helt enkelt att gå i halvmeterdjup snö så jag var helt färdig över att ha tagit mig fram till denna gata. Classe är ju inte heller speciellt tung att bära men när man brottas med dessa naturkrafter så kändes det till och med tungt att bära honom. Inte heller begrep han vad jag höll på med när jag släppte ner honom i ett bilspår och uppmanade honom att kissa, helst allt på en gång. Han försökte att ta sig till en kant för att ha något att lyfta benet mot men halkade nog till eller något för helt plötsligt skrek han bara rätt ut. Det låter inte trevligt när hundar rent skriker. I alla fall kunde han släppa från sig lite kiss och jag kunde börja på hembärandet igen. Classe skakade av köld. Ibland ni vet när det blåser sådär kraftigt och man får vinden mitt i ansiktet så att det känns som man inte får luft, precis så blev det för både mig och hund, nästan lite panik får man.

Väl inne så gav jag bara Classe lite godis för att sen kasta mig in i snöskottandet. Det jobbiga är ju var man ska göra av det man får upp på skyffeln. Det är snövallar som är ett par meter höga nu och det tar på krafterna att kasta upp snön så. Ibland kom det en trevlig kastvind också så att man fick allt tillbaks på sig. Det var när jag kom in efter denna ansträngning som det inte gick att hålla emot längre. Helt slut var jag och både genomsvettig och samtidigt frusen. Hade tidigare hört på radion att detta oväder skulle hålla på ett par dagar till och det kändes bara som för mycket.

Det besvärligaste är hur jobbigt detta är för Classe. Han har sådana problem med ryggen och gå på ojämt underlag, samtidigt som man ska dra på och av kläder hela tiden och tvingas att lyfta och hantera honom på ett sätt som inte är bra för hans rygg. Jag tycker detta är jättejobbigt och försöker att intala mig att all annan tid mår han bra, han skuttar runt lite och är nöjd här inne. Han äter jättebra och sover mycket. Kanske är det för att jag från början inte tycker om vintern som gör att detta nu känns så mycket jobbigare. Samtidigt som det också blir så tydligt att en gammal hund inte tål så mycket och jag vet att det är jag som kommer få ta det svåra beslutet i framtiden och åka med till veterinären för sista färden. Jag vill bara att snön ska försvinna så att det blir vägar som inte är så svåra att gå på och ingen kyla som gör värk värre. Allting skulle kännas så mycket lättare då. Just nu, idag, är mitt sinne väldigt nedstämt. Jag vill verkligen bort från denna sinnesstämning.

Jag ska nu gå och lägga mig och sova middag ett par timmar. Kanske känns allt mycket bättre när jag vaknar sen.

Midnattsarbete

Det är vad man tvingas att hålla på med denna eländiga vinter. Jag har nu, precis före midnatt, skottat upp på framsidan av huset för att Classe ska kunna komma ut och kissa. Det har snöat oavbrutet i snart ett dygn och jag tror att vi fått närmare en halvmeter till snö. Som om det skulle behövas! Det är precis så att förståndet fortfarande klamrar sig fast vid mig på den allra sköraste tråden, speciellt efter en kvarts midnattsskottning under isande vind. Nu ska jag försöka att ta några lugnande andetag innan jag går och lägger mig. Jag ska drömma om varma sommardagar..............

På bättringsvägen

Nu känns det som om förkylningen börjar att släppa litegrann. Hade bara 37,8 i feber idag på morgonen. Var i och för sig så trött att jag fick lägga mig nån timme till direkt efter att bara släppt ut Classe på baksidan.
Sen bäddade jag rent i sängen, har legat där och sovit i flera dagar nu så det behövs få in lite fräscha rena lakan, så dristade jag mig till att damma lite och vattna blommorna, sen tog krafterna helt slut. Min kära make tvingade jag att dammsuga och torka golven. Nu skulle jag helst av allt vilja gå och lägga mig och sova resten av dagen efter denna ansträngning, men ska in till läkare nu och kolla upp mitt krånglande öga. Så fort jag kommer hem ska jag kasta mig ner i den renbäddade sängen och sova tills det blir kväll.
I alla fall känns det som ett friskhetstecken att städning blev gjord idag, även om min insats inte var speciellt stor. Jag är i alla fall en bra arbetsledare som talar om för min man vad han ska göra och hur han ska göra det. Som jag säger till Thomas, -det är ett rekorderligt fruntimmer han har skaffat sig.

Förhoppningsvis får jag en läkare idag som inte snubblar runt och tappar och spiller saker kring sig. Känns inte så säkert när läkaren sen ska undersöka ögat när det fepplas runt sådär. När jag ringde och beställde denna tid sa jag att jag inte ville ha samma läkare som jag hade i höstas när jag undersökte ögat. Den läkaren är tydligen inte kvar så då behöver man kanske inte oroa sig över att ögat av en olyckshändelse ska petas ut under undersökningen.

Om förkyningen nu fortsätter att släppa och orken känns lite bättre ikväll när jag förhoppningar om att kunna komma iväg till jobbet imorgon. Det är tråkigt att vara hemma, även om jag kanske inte hinner märka av det direkt när jag sover hela dagarna. Någon nytta kan man göra på jobbet även om man inte är helt på topp.

Knoplöst

Här går det inte med många knop direkt. Igår låg jag hela dagen och det känns som om det inte kommer att bli bättre idag. Jag har lyckats masa mig upp och bäddat sängen. Den sysslan känns nu helt onödig eftersom jag alldeles strax kommer att lägga mig igen. Jag brukar alltid när jag är sjuk ha som krav på mig själv att jag ska göra mig iordning lite och ta på mig en ren mysdress. Man brukar må lite bättre om man åtminstone duschar och fixar till sig lite. Idag ska jag bryta den regeln, för jag orkar helt enkelt inte. Jag ska nu bara peta i mig lite frukost och sen krypa ner i den nybäddade sängen istället. Ynk ynk ynk!