Inte död i alla fall

Halva onsdagen har jag tillbringat på sjukhuset. Krånglade till sig lite sent i tisdags kväll och fick kolla upp operationssåren lite. Var förmodligen sårskorpor som släppt med ganska kraftig blödning som följd. Nu fick jag ordinerat att dubblera morfinet under en vecka så att man inte av att det gör ont spänner sig så det sen börjar krångla till sig ytterligare.

Min förhoppning är att det ska fixa till sig och jag hoppas bara behöva vara hemma helt under nästa vecka med och sedan komma igång med lite halvtidsjobb. Både i tisdags och idag onsdag (det är över midnatt så inlägget kommer dateras som torsdag) har jag varit på ett uruselt humör, det tär på en att ligga hemma och prata med sig själv....

men jag kan ju konstatera enligt bilden nedan att jag i alla fall inte är död!

Garn, garn, garn

Den senaste veckan kommer väl inte platsa på min tio-i-topp-lista över mina bästa veckor direkt. Det har varit jobbigt. I lördags kväll blev jag lite sämre och låg sedan i 39 grader feber under söndagen och hade fortfarande feber igår men bara runt 38. Idag har väl febern gått ner ytterligare lite men är så himla trött och hängig. Ett liten bonus sådär så att jag inte bara ska ligga och ha ont, det kan ju bli tröttsamt i längden ;-)

För att pigga upp mig lite har jag varit på en extremt kort utflykt idag. Thomas fick köra in mig till garnaffären och på några minuter hade jag rafsat ihop en hel påse med nytt garn som nu bara ligger och väntar på att bli uppstickat. Kommer bli både några hundtröjor och givetvis ett antal strumpor. Undrar om jag någonsin kommer lära mig sticka något annat???

Efter denna korta utflykt, vilket är det första jag gjort på över tre veckor förutom några besök på sjukhuset så kommer jag ligga utslagen i soffan resten av dagen. Det var himla jobbigt att åka in till stan och shoppa i tio minuter.

Tur i oturen när man nu ändå ligger hemma så är det VM i längdskidor. Så det finns oftast något att titta på. Idag hoppas jag på att Kalla får till en bra dag och tar medalj :-)

Jobbiga dagar

Gårdagen var hemsk och denna dagen är inte ett dugg bättre, bara att gilla läget :-(

Inatt ska maken jobba och kära brorsdotter med sambo i Skövde får det (tvivelaktiga) nöjet att ta hand om våra små buspojkar i natt. Säger det igen, vad vore man utan nära och kära när livet krånglar?

Min man han kan han

Vill börja dagens inlägg med att dementera makens kommentar på mitt senaste inlägg om att han inte skulle titta på project runway!!! Men för husfridens skull kan vi kalla det att han bara håller mig sällskap i soffan när jag tittar....

Däremot så överraskade han mig med ett par jättefina örhänge som present efter operationen. Eftersom jag hade fått eftermiddagstid för operation hade jag redan bestämt att vi skulle stanna till vid en guldsmedsaffär på väg in till KSS och jag skulle själv köpa mig en present. En sådan där nu-ska-jag-opereras-för sjätte-gången-present. Det är ju absolut ett måste att man unnar sig något vid ett sådant tillfälle ;-)
Jag tittade på både olika örhänge och ringar men bestämde mig för den fina ringen i silver och guld som ni ser på bilden nedan. Fin va?

Sen åkte maken och lämnade av mig på sjukhuset och åkte tillbaka till affären och köpte ett par av de örhängena jag också kollat på. Ibland så blir man väldigt glatt överraskad. Så nu kan jag ligga här hemma i soffan helt snurrig av smärta och morfin och åtminstone glänsa lite med mina nya smycken.

Jag blir nästan förvånad över mig själv över hur glad jag blir över presenter, blommor, vykort, sms, mail och alla andra sätt man blir ihågkommen på när man är sjuk. Annars tycker jag alltid att det är roligare att ge än få, men det stämmer uppenbarligen inte när jag är sjuk. Jag blir så himla deppig jämt när det krånglar och känner mig helt bortglömd av hela världen, men det är jag ju absolut inte!!!

Tack alla för de uppmuntringar jag fått från er, det betyder massor.

Klart!

Då var operation numer 6 avklarad. Tyvärr visade det sig att det var lite mer söndrigt invändigt så läkaren fick skära endel också. Den snälle läkaren avslutade i alla fall med att spruta in en rejäl dos med lokalbedövning som först nu börjar släppa.

Däremot så fick jag något jag aldrig tidigare i mitt liv fått, en riktig panikångestattack när de väckte mig. Efter varje operation så har man bara blivit väckt och fått lite morfin i droppet och somnat om. Denna gång vet jag inte riktigt vad som hände. Jag hade ingen aning om vart jag var eller varför de höll fast mig och bara grät och skrek över att jag skulle ner från sängen och åka hem. Jag vet inte att jag någonsin tappat kontrollen så fullständigt. Till slut var de tre sjuksköterskor och läkaren kom också, så fick jag något i droppet så jag lugnade mig lite plus att de tyckte att jag fick ringa min man så han kunde komma in och ta hand om mig.

Jag har väl i och för sig under de senaste åren när allt krånglat känt ångest och känt mig ledsen och deprimerad men inte på detta vis när riktig panik är inblandad och varenda logisk tanke bara försvinner från hjärnan.

När jag sen legat en stund och fick komma upp och stå någon minut bredvid sängen blev det mycket bättre och helt plötsligt var min älskade soulmate där och höll handen också.

Efter man kvicknat till lite mer fick jag goda smörgåsar, tänk att allt smakar så gott när man får något att äta efter en operation. Konstigt, för jag är egentligen inte någon smörgåsmänniska.

Började också tycka det var rent pinsamt att man betett sig som en stolle som borde låsas in med tvångströja....

Natten har gått bra och denna dagen började med att jag spydde upp det jag åt igår kväll. Nu när det inte är så bedövat längre är det ganska smärtsamt och försöker ligga i soffan och sticka lite för att förleda bort tankarna lite. Just nu är det en ny tröja till Bond istället för ett par strumpor.

Jag hoppas att de kommande dagarna blir drägliga och att kroppen läker bättre denna gång efter skalpellandet. Det kommer bli mycket tabletter, sömn och vaken vila som står på agendan. Maken har också laddat hem en säsong med project runway så jag har lite att fördriva tiden med förutom stickning.

Ramsa

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det och på det sjätte smäller det!

Så går en ramsa jag lärde mig som barn och vi använde den när vi skulle doppa oss i sjön i det iskalla vattnet tidigt på sommaren. Nu kan jag istället använda den för mina operationer eftersom operation nummer 6 infaller imorgon, och då smäller det!!! Antingen blir jag väl permanent bra eller så kolar jag väl av.....

Jag kanske får hitta en längre ramsa för det där med att kola av lät ju inte så lockande precis.

Förslag på bättre ramsor?

Nu närmar det sig

Nu börjar ångesten inför operationen sätta in.... Så fort tankarna kommer på hur otrevligt det kommer bli försöker jag tänka på något annat vilket inte alltid lyckas.
Samtidigt ska det ju bli så skönt att få operationen gjord så man sen kan kravla sig tillbaka till lite normal vardag igen med jobb, rutiner och sådant som får mig att må bra.

Just nu stickar jag så mycket att jag faktiskt får ont i händerna. Det finns inte så mycket annat att göra än att ligga i soffan och sticka. Strumpelådan börjar fyllas på igen så om det är någon som fryser om fötterna går det bra att komma hit och hämta ett par. Det är ju helt galet att sticka strumpor på löpande band men det är så roligt att ge bort dom :-)

Förresten så lyckades maken riktigt bra i garnaffären och kom hem med en fylld påse med garn. Det besvärliga med att skicka iväg honom är att han får ett hum om hur mycket garnet faktiskt kostar... Ibland är det bäst att inte veta ;-)