Jag överlevde!

Som om det ens fanns en möjlighet att kola vippen under borttagandet av några prickar. Det som kan hända är att man blir helt galen av skräck och hoppar ner från sängen och slår huvudet i nån kant och dör, så visst finns det en ytterst liten möjlighet. Så ska därför meddela att jag klarade mig från detta med en hårsmån.

Nu sitter jag med nio stygn utspridda lite här och där. Det tog en timme ungefär att få bort dessa, lite jobbigt var det att ligga så länge när man känner att paniken ibland vill poppa upp. Det jag kanske var mest rädd för var bedövningssprutorna, sen är det ju bedövat och det går bra att skära bästa man vill. Jag har fått en sån jättebra kvinnlig läkare och det var en jättegullig sköterska med. Det var tack vare denna läkare jag ens vågade mig på att göra detta enorma ingrepp. Så läkaren var snäll och bedövade runt på alla ställen direkt, enda stället det gjorde ordentligt ont på var i benet, de andra gick bra. På ett ställe fick hon sen skära större än vad hon trodde så när hon sydde där så kändes ytterstygnen, det var bara lite halvbedövat där. Efter en kort överläggning så kom jag på att det skulle vara lika besvärligt att bedöva mer som att fixa till de två stygnen så det var bara att sy på så kramade jag handen på sköterskan.

Efter att det var klart så kände jag mig nästan som hulken, så stark, så modig, jag hade inte lipat någonting. Fast känslan försvann direkt då hela kroppen blev som gele och det var svårt att gå på benen ut till bilen där kära maken väntade. Jag tror jag spänt varenda muskel jag har och har nog aldrig varit så utmattad (har jag säkert fast jag inte kommer ihåg det nu). Sen har jag sovit hela eftermiddagen och jag kan inte säga att det var trevligt att vakna upp, bedövningen hade då släppt. Fast nu är det bra att det är på flera olika ställen på kroppen. Man har inte ett ställe på kroppen att fokusera alla smärtkänslor till. Det svider och sticker och bränner lite här och där, värst är det under bröstet där det är fem stygn på samma ställe. Det är i alla fall så himla skönt att detta är gjort. Nu skulle ju detta skickas på test också men det bekymrar mig inte ett skvatt. Jag inbillar mig inte att jag lider av någonting, det besvärliga för mig är gjort.

Sen försökte jag lura Thomas med att det nu är strängeligen förbjudet för mig att göra någon form av hushållsarbete på de närmsta veckorna, åtminstone de tråkiga sakerna. Han ville se ett läkarintyg för att godkänna det så jag har redan gjort dagens gärning genom att trimma Classe, men dammsugning och matlagning tror jag inte jag klarar av på ett tag.....