Minnet är kort

I alla fall hade jag glömt hur det känns att ha bihålsinflammation. Jag hade faktiskt glömt hur himla ont det gör och hur jobbigt och irriterande det är. Jag hade glömt hur hopplöst det känns när det bara värker och värker och det inte spelar någon roll vilken tablett man stoppar i sig för det blir inte bättre ändå. Jag hade glömt hur ledsen man känner sig och hur eländigt allt, precis allt, känns.
Men nu har jag fått tillbaks mitt minne helt gällande detta. Jag är helt säker på att jag har fått bihålsinflammation. Jag har inte ätit pencillin på nästan ett år och jag vill verkligen inte äta det igen nu. Jag har förra vintern i färskt minne vad gäller mediciner i alla fall. Jag minns bestämt att jag efter avslutad pencillinkur bara var frisk nån vecka innan det var dags att få en ny kur. Så nu har jag bestämt mig för att försöka att undvika pencillin och bara låta det gå över av sig själv. Jag återkommer om några dagar för att se om jag fortfarande har den inställningen. Ibland är det nämnligen så att man lätt skulle kunna banka huvudet i väggen om någon sa att det skulle hjälpa, att värken skulle försvinna av det. Och det kanske den skulle den korta stund man skulle vara avsvimmad efter att ha bankat huvudet i väggen.
I alla fall känns det logiskt för mig att med förra vinterns facit i hand inte äta pencillin om det inte är absolut livsnödvändigt. Och än känns det inte så i alla fall. Om några dagar när Thomas helt tröttnat på mitt ynkande kanske han börjar tycka att pencillin är helt livsnödvändig. I alla fall äktenskapsöverlevnadsnödvändigt.