Min sovplats

Min sovplats är tillfälligt flyttad ner till källaren och Jossans rum. Eftersom jag nu snarkar, hostar och väser stör jag minst om jag ligger där nere. Faktiskt skönt när man är febrig att få ligga själv i en säng och kunna kasta av sig täcket, stöna och stånka över eländet utan att man stör ett stycke make och hund som sover. I Jossans säng finns det flera jättestora kuddar som också är jättebra att palla upp så att man mer eller mindre halvsitter när man sover, leder förvisso till lite nackstelhet men det är det värt.

Idag ska jag drista mig till att ta en dusch och ta på mig en ren pyjamas. Det är ungefär det som finns på min agenda idag förutom att jag ska hosta och få äckliga saker upp i halsen, jag ska snyta mig 300 gånger, knapra mediciner som gör att jag får extra ont i magen, jag ska beklaga mig för min man flera gånger men inte få lika mycket respons som när jag beklagar mig för Classe. För Classe fattar inte vad jag säger utan stannar och tittar på mig med sina stora mörka ögon fyllda med kärlek och ser ut att tycka att allt jag säger är 100% rätt. Om jag sen upprepar samma klagovisa en halvtimme senare tycker han igen att hans människomamma är det klokaste han har träffat och lyssnar lika kärleksfullt igen. Min make håller visserligen god min, men tröttnar på upprepningarna över hur eländigt allt är. Egentligen skulle alla sjuka människor ha en hund, då skulle världen bli bättre. Jag ska fråga storasyster som är en känd hund och kattälskare om inte hon skulle känna sig lite friskare med en fuktig hundnos upptryckt i ansiktet vid en jätteförkylning, åtminstone lite ompysslad?