Stora gråtaredagen

Det har det varit för mig idag, i alla fall hela förmiddagen. Inte för att jag hade mer ont än vanligt efter morgontoaletten utan för att allt känns så hopplöst nu. Är inne på min sjätte vecka hemma. De tre första veckorna gjorde jag ju inget annat än vred mig i plågor, grät och hade det hemskt. Nu tycker jag det börjar bli mer psykiskt jobbigt. Jag har "sängliggande-ont" kanske halva dagen, den andra halvan av dagen vill jag göra saker men börjar inse att det är ganska begränsat utbud på vad jag kan klara av att göra.
Hjärnan fungerar inte som den ska, är mycket trögare och idag på morgonen gjorde jag ytterligare ett försök att förstå mig på min nya kamera. Det gick givetvis åt skogen och det var det som var startskottet till ett lipande till och från hela förmiddagen. Kände mig bara så misslyckad och onyttig. Nu har jag lämnat över kameran till min kära make så får han lära sig hur den funkar och sen lära mig.

Så tänkte jag att jag minsann ska städa lite för till det behövs ingen hjärna direkt. En pedants mardröm är ju att ligga och titta på spindelväv i hörn och veta att golvlister, tavlor och massa saker måste dammas. Nu var det inte alls lika lätt som jag inbillade mig. Bestämde mig för att göra två rum idag och höll nästan på att ge upp halvvägs i det första rummet. Sen fick jag väl bita ihop lite och försöka inrikta mig på vad jag faktiskt kan göra och be Thomas göra det jag inte klarar av. Till slut var båda rummen klara (efter många, många tårar) och jag hade skitont! Har inte tidigare gjort något så fysiskt utan bara lite lättare dammning och dammsugning eller promenerat lite.

Efter att fått ligga i soffan på värmedyna och iproppad lite extra morfin så kände jag i alla fall mig nöjd över att två rum är klara, riktigt ordentligt genomstädade, fönstren putsade och blommor duschade. Allt sådär fantastikt rent bara.

En annan känsla är att jag också har gjort något vettigt, för första gången på evigheter. Nu kommer hall och kök att göras antingen imorgon eller på fredag och vardagsrummet och källaren får vi ta nästa vecka. Förhoppningsvis ska jag till och med kunna sy lite symaskin i helgen när maken jobbar.

Fortsätta gråta ska jag nog göra lite till ikväll också för den delen. Klockan halv sju ska Bauer in på operationsbordet, då ryker kulorna. Han har nu inte fått äta sen klockan 10 idag på förmiddagen och vi har inte kunnat ge honom en endaste liten godisbit, han som brukar få massor när vi är i trädgården och leker. Så det blir nog lite tårar där med när vi ska få honom nyvaken efter en operation, vår lilla, lilla bebis. Så ska han sen tvingas att gå med tratt på huvudet nån vecka också. Stackars lillen.