Feberfri och mammig pojke

Idag är första dagen på två veckor som jag är helt feberfri! Jippi! Det går åt rätt håll, ska bara bli av med den enorma tröttheten också. Det hjälper inte att sova, man blir inte mindre trött av det. Min ork nu sträcker sig till att få på mig något annat än pyjamas, och så ta en promenad med Bauer, sen är det soff o sängläge resten av dan, petar in en och annan maskin tvätt också. I alla fall känns det som om det går åt rätt håll och hoppas det går lika fort som det gick att bli sjuk. Längtar till jobbet, känns som om jag inte varit där på evigheter.

Bauer är mer mammas pojk än nånsin nu. Jag kan inte ta ett kliv någonstans utan att han är med. Får han inte följa med så sitter han och piper. Jag blir helt tokig av att ha en liten vovve på samma kvadratmeter som mig hela tiden, och detta pipandet!!!!! Nog för att jag skrytit om min så kallade "walk in closet", men så vidare värst stor är den inte, inte känns den rymligare heller av att ha en hund precis vid fötterna när man ska byta om. Vart jag än går, så går Bauer med. Vill han leka eller gå ut så står han bara och stirrar på mig tills man måste fråga honom om vad det är han vill. Om det dröjer för länge (och han kan stå länge och stirra) innan jag frågar så kommer pipandet, eller så buffar han på mig med nosen. En fördel finns såklart, han går med på att ligga i mitt knä som en liten bebis långa stunder, det tycker mamsen om.
Bauer får av denna mammighet nu inte sova med mig på nätterna, annars skulle det förmodligen bli helt olidligt. Maken är förpassad ner till källaren och så även Bauer. Jag har alltså sängkammaren för mig själv och brer ut mig allt vad jag kan i dubbelsängen. Får passa på, för när hostan tar slut så flyttar vi ihop igen, maken och jag och så lille valpen såklart. Just nu är det absolut läggdags, och jag ska spreta med armar och ben åt alla håll, bara för att jag kan!