Nerklippt vovve

Idag på förmiddagen var Jossan ute på långpromenad med Bauer och hade sällskap av Carro och lilla Niko (chihuahuan som Bauer lekte med igår). Efter promenad så busade de här i trädgården en lång stund också. Bauer får som vanligt halva gräsmattan med sig in i pälsen, det trasslar in sig och blir tovor utan dess like. Vi försökte borsta bort så mycket som möjligt men bestämde att nu denna vecka ska pälsen bort. Jag tycker ju om pälsvård, men inte att behöva borsta och duscha hunden efter varje gång han varit ute. Även om jag också tycker om att städa, vill jag heller inte dammsuga flera gånger varje dag för att slippa allt bös som ramlar av överallt i hela huset. Ikväll passade vi sen på att klippa ner hela pälsen. Bauer var så himla trött efter så mycket spännande aktiviteter under två dagar att det var lika bra att passa på när han är helt utslagen. Fram med sax och trimmer och rensa bort allt från matsalsbordet och upp med vovven och starta klippning. Efter en och en halv timme så var all päls nerklippt till någon cm långt. Sparade lång päls på huvudet, svans och tassarna upp till knät. Han låg still nästan hela tiden och höll nästan på att somna till emellanåt. Vi trodde nog att det skulle bli lite mer strid men det är tillräckligt svettigt arbete ändå även om hunden inte stretar emot. Han blev så fantastiskt söt så det är helt otroligt. Även om den långa pälsen var jättefin (när han var nyborstad) så har varken jag eller Thomas tid eller ork att lägga ner det arbetet det krävs för att hålla en sån päls i trim. Vi är nu helnöjda och jag tror faktiskt att Bauer också tyckte det var skönt att bli av med all päls. Jag ska försöka att ta några kort på honom imorgon och lägga ut så att alla kan sitta och säga -Åh, och oja er lite över vilken liten goding vi har i huset här. Jag fick också lite Classekänsla (eftersom vi höll Classe nerklippt de sista åren) och en tår trängde sig fram över saknad över min lilla pojke. En enda liten tår är ju inget mot de floder jag har gråtit de senaste veckorna. Som tur är så har jag ju druckit mängder med vatten, annars skulle jag varit helt uttorkad vid det här laget. Med läkningen så går det nu framåt. Det har verkligen vänt och jag har idag till och med skrivit en lista över saker som ska göras under våren. Till och med min kära soulmate blev glad över att jag var igång med att skriva en lista (är ju besatt av att-göra-listor). Han börjar känna igen sin fru igen. Jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är över min man och vilket stöd han har varit under dessa veckor. Även ni familjemedlemmar och vänner som har hört av sig, mailat, messat, ringt, skickat vykort o blommor. Att säga tack känns som det inte räcker till, ni är alla guld värda.

Framåt

Det fortsätter att gå framåt för tant Hillevi, inte något jag trodde på för en vecka sen. Helgen har varit mycket bättre än jag kunnat förvänta mig. I fredagskväll hade jag besök av Marie och Tina. Så skönt att sitta (eller ja, jag låg ner) och prata med vänner några timmar. Min första sociala kontakt på två veckor då jag inte räknar med familjemedlemmar och all sjukhuspersonal. Bara att få känna någon form av normal samvaro, att prata bort en stund, det var helt fantastiskt. En bok fick jag också som krya-på-dig-present. Jag ska nog spara den till jag slutat med morfinet så att jag begriper vad jag läser. På lördagen var jag så trött efter denna sociala tillställning att jag sov bort halva dagen och kvällen. Sov i omgångar och var bara jättetrött. Har sovit väldigt lite på de senaste veckorna så har väl en del att plocka ikapp. Lördagskvällen ägnade jag mig åt att umgås med maken, min älskade klippa. Idag på morgonen var det sen dags för första toalettbesöket på några dagar ( vi kan väl kalla det toalettbesök även om alla vet vad jag menar). På en sekund är man tillbaks till den oerhörda smärtans värld och ångesten var så när på att få fäste i mig. Jag spjärnade verkligen emot och tänkte att jag måste klara detta, andas lugnt och börja för guds skull inte gråta för då brister allt och jag tappar kontrollen igen. Med hjälp av en underbar make, tabletter och lite jävlaranamma (som jag inte ens visste att jag hade kvar) så klarade jag mig faktiskt genom. Efter fyra-fem timmar så lyckades jag också somna och sov hela eftermiddagen. Känslan i kroppen är nu att det verkligen har vänt, jag har klarat en gång utan att gå under av smärta. Nästa gång måste därför bli ännu lättare. Jag ska inte säga att det var lätt idag, men jag klarade det! Kvällen avslutades med att Jossans kompis kom hit med sin lilla chihuahuavalp. Göta petter vad små de är, och så himla söt. Bauer blev alldeles till sig över denna lilla leksak som damp ner i hans trädgård. De har sprungit och lekt i timmar, sen låg de i varsitt hörn i soffan och gnagde på varsitt ben. Bauer kommer verkligen att sova som en stock inatt, liksom sin mamma som nu är helt slut. Summan av kardemumman är att denna helg har varit mycket bättre än jag någonsin hade kunnat förvänta mig, jag ser framåt igen.

Det finns hopp

Kanske jag klarar mig genom detta med förståndet i behåll, om än något omrört. Gårdagen gick bra ända fram till kvällen när det var dags för toalettbesök. Tänk om man helt enkelt kunde slippa gå på toaletten ett par veckor. Vad enkelt mitt liv skulle vara just nu då. I alla fall så började helvetet igen med fruktansvärd smärta och kramper. Var i alla fall lite klarare i huvudet och lite mer fokuserad på att jag måste ta mig genom detta nu med min älskade make till hjälp. Jag förstod så pass att om jag inte börjar gråta så är chansen större att det går. Efter tre-fyra timmar, ett antal duschar, ett gäng olika tabletter, hjälp av maken på alla sätt och vis med att försöka avleda tankarna så var jag så helt utmattad och drogad att jag lyckades somna till en liten stund. Efter att varit uppe en liten stund bara så klämde jag på med en sömntablett till och sov i tre timmar. Var uppe redan före sju och fick lite morgondepression över att jag inte lyckats sova längre. Tänkte det att det är lika bra att köra på och duschade, åt frukost och fixade lite innan jag väckte maken. Framåt elva var jag helt groggy av trötthet och somnade någon timme innan en specialistläkare ringde. Det kändes skönt att få prata med någon som är expert. Även om han egentligen inte kan säga så mycket mer än andra läkare, att det tar tid att läka, jag måste ha tålamod och försöka smärtlindra så gott det går med de tabletter jag har nu, men ändå känns det bra att prata med någon som verkligen vet vad han pratar om, som har sett hur det kan bli med komplikationer efter sådan här operation och förstår hur ont det verkligen gör. Nu hoppas jag på att kvällen ska bli bra och att jag kommer att få sova inatt. I förrgår natt sov jag bra och ända till långt in på förmiddagen. Vilken skillnad det blir när man verkligen kan sova. Sömn är ett bra läkemedel. Nu har Jossan också kommit hem för att vara här inatt hos sin ynkliga mamma när maken är iväg och arbetar. Jag kan inte fatta att veckan har gått så fort och att det redan är helg igen och att Thomas kommer vara borta. Det är inte riktigt klokt vad han betyder mycket för mig, min älskade soulmate.

Spillra

Jag känner mig som en spillra av den människan som jag egentligen är. Jag kan inte begripa var Hillevippan har tagit vägen och vad detta är för människospillra som för tillfället besitter min kropp. Efter att tillbringat ytterligare en halv natt på kss med ingen lösning, utan bara lite uppmuntrande ord som att, det kommer att läka, vänta några dagar bara, du ska få smärtlindring under tiden. Jag är inte på något sätt korkad, jag vet att det kommer att läka, jag vet att det inte är något farligt men när den smärtlindring man får inte hjälper så står man själv helt utan lösning på hur jag ska ta mig vidare, hur ska jag överleva kommande timme, kommande minut? Det jag fick med mig hem frampå morgonkvisten var även stesolid som jag ska kombinera morfinet med, förhoppningsvis ska det lösa krampen och även dämpa den ångest jag får när smärtorna är outhärdliga. I vilket fall som helst har jag sovit bort nästan hela denna dagen, hjälpt av några extra sömntabletter också. Just nu, i denna minut, känns det helt drägligt. Smärtan är på en sån nivå att jag kan hantera det, jag är ganska påverkad och slö i hjärnan av alla mediciner. Kan jag bara få en lugn kväll och sova en hel natt så kanske morgondagen har med sig lite ny energi. Måste också imorgon få tag på nån läkare som är expert istället för de som jag träffat på akuten nu flera gånger, som säkerligen är bra läkare men som inte vet ett skvatt om vad man ska göra åt uppkommen situation med komplikationer efter denna operation. Min älskade, älskade soulmate behöver också få ett dygns andsrum för att få kraft att hjälpa mig. Han är just nu min klippa som inte viker från min sida när smärttopparna river. Jag hade inte klarat mig utan honom nu. Han gör precis så som jag vill utan att jag behöver säga något. Han är den som känner mig bäst och vet vad jag behöver när jag behöver det. Jag försöker få in någon form av positiv tanke över att jag sovit mycket idag, att det gett mig ny kraft, att jag fått kramplösande medicin också till hjälp. Däremot har jag så svårt att få det lilla positiva som händer att få fäste i hjärnan på mig. Har jag någon gång inte valt att se det positiva eller det roliga i allt? Mitt glas har alltid varit halvfullt istället för halvtomt. Just nu känner jag inte igen mig alls, jag vet inte riktigt var jag har tagit vägen, när det är som mörkast tror jag aldrig att jag ska hitta tillbaks.

Rådvill

Just nu går tillfriskandet inte alls åt rätt håll, det går helt baklänges istället. Igår blev det sånt elände efter toalettbesök så det blev ambulanstransport till sjukhuset. Fick välja mellan att stanna kvar eller åka hem igen med ordination om att dubbla morfindosen. Givetvis valde jag att åka hem, allt är bättre hemma och kan man bara få till rätt smärtlindring så är den egna sängen, toaletten och duschen att föredra. Tog då dubbelt med morfin före sänggående och har haft min bästa sovnatt hittills. Förmiddagen har också gått galant och sov lite mitt på dagen, man blir enormt trött av morfin. Kände att det faktiskt var drägligt livet igen. Sen blev det dags för dagens toalettbesök och det är inte så att det blir lättare för varje gång utan tvärtom, det blir sju resor värre. Plockade i mig morfintablett efter morfintablett men det hjälpte inte ett skvatt. Thomas ringde till kss och pratade med läkare som sa att det är ingen fara, ta så många tabletter det behövs för att smärtan ska försvinna? Känns som om man sakta men säkert för varje tablett som åkte ner höll på att ta livet av mig. Efter fem tabletter var det fortfarande ingen skillnad i smärta så då tog jag de två långtidsverkande en knapp timme före det egentligen var dags. Konfererade men sjuksyster Anna-Lena först om vad som var lämpligt. Nu känner jag att det åtminstone släpper litegrann, för första gången sen tretiden idag. Känner mig nu helt totalt rådvill. Vad ska jag göra? Det är väl inte meningen att det ska bli sämre för varje dag? Ska försöka få tag på en kirurg imorgon som är specialist inom detta område och få svar på vad man ska göra. Jag klarar inte av ytterligare en eftermiddag som denna. Hur kunde det bli så här? Jag känner mig totalt maktlös inför situationen nu och vet varken ut eller in. Vet inte hur jag ska klara av ett toalettbesök till. Jag vet verkligen inte vad i hela fridens namn jag ska ta mig till?

Tack

Tack alla som gett mig snälla kommentarer, skickat blommor och vykort. Det hjälper faktiskt, inte mot smärtan men psykologiskt att veta att jag har en stor familj som bryr sig om mig och tänker på mig. Just nu har jag mamma och pappa som ligger och sover i varsin soffa här i mitt hus. Min kära soulmate måste ju jobba nån gång med och jag klarar mig inte själv. Visst är det otroligt att man vid 45 års ålder kan be sina föräldrar komma hit och bara vara just det, mina föräldrar. För varje år som går så upptäcker man bara mer och mer vilka fantastiska föräldrar jag och mina älskade syskon har. Bauer har fått åka in till Jossan för att bo där inatt. Han begriper verkligen inte vad som händer med människorna i hans liv just nu. När jag kom hem från sjukhuset var han så till sig av glädje att det var helt otroligt. Jag tror jag aldrig blivit så nerslickad i ansiktet. Sen går pappa hela tiden och försöker putta bort honom så att han inte får hoppa på mig. Mycket märkligt tycker Bauer. Inte nog med det, hans mamma går på ett väldigt konstigt sätt också, helt sakta och håller sig i väggar och möbler under tiden! Så har jag ordnat en värmepåse med ris i som jag värmer i micron och lägger på rumpa/rygg. Bauer tycker det luktar som om middan är klar och serverad och förstår sig inte alls på att han inte får hoppa upp på min rygg och nafsa lite i den stora jättegoda påsen som bara ligger där. Människor är konstiga! Min kära make, min soulmate är helt fantastisk just nu. Han bara finns finns där han ska finnas och ifrågasätter inte, utan bara är. Jag skulle inte klarat endel smärttoppar utan honom. Många fina smycken och presenter har det ramlat in på mig denna veckan också, ett stort plus. Nu ska jag försöka att överleva natten, skulle vara skönt att få sova ordentligt istället för att slumra en timme då och då. Jag vill bara att tiden ska gå och att när jag vaknar nästa gång ska jag känna en liten förbättring någonstans. Tyvärr har det inte inträffat än men det borde komma när som helst. Som att vänta på tomten ungefär.

Mitt livs prövning

Det finns inga ord som beskriver hur fruktansvärt det är nu. Sjukhus onsdag till lördag med snälla sjuksköterskor som sprutar morfin i kanylen med jämna mellanrum. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont tidigare, det går inte beskriva smärtan. Det har varit en ytterst tunn tråd som håller en kvar från att fullständigt förlora förståndet. Det var skönt att få komma hem igår, tidigare har jag inte haft en tanke på det. Det var skönt att vara hemma ända tills kvällen då det var dags för att sköta magen lite. När det gör så ont att man inte ens vet vad man heter så känns det som om det inte spelar någon roll längre, ingenting spelar någon roll längre, om den sista sköra tråden där gick av så skulle jag inte överleva. Något jag aldrig har önskat mig men långa stunder så spelar det ingen roll nu. När jag lyckas få tillbaks en vettig tanke i hjärnan så skrämmer det mig över hur nära jag är att ge upp, över att gå över gränsen. Efter en helvetes kväll igår och jobbig natt där jag bara sovit nån timme då och då, så kör det igång direkt när man sen går upp. Allt upprepas igen. Jag har verkligen inte några ord för hur det är just nu.