Spillra

Jag känner mig som en spillra av den människan som jag egentligen är. Jag kan inte begripa var Hillevippan har tagit vägen och vad detta är för människospillra som för tillfället besitter min kropp. Efter att tillbringat ytterligare en halv natt på kss med ingen lösning, utan bara lite uppmuntrande ord som att, det kommer att läka, vänta några dagar bara, du ska få smärtlindring under tiden. Jag är inte på något sätt korkad, jag vet att det kommer att läka, jag vet att det inte är något farligt men när den smärtlindring man får inte hjälper så står man själv helt utan lösning på hur jag ska ta mig vidare, hur ska jag överleva kommande timme, kommande minut? Det jag fick med mig hem frampå morgonkvisten var även stesolid som jag ska kombinera morfinet med, förhoppningsvis ska det lösa krampen och även dämpa den ångest jag får när smärtorna är outhärdliga. I vilket fall som helst har jag sovit bort nästan hela denna dagen, hjälpt av några extra sömntabletter också. Just nu, i denna minut, känns det helt drägligt. Smärtan är på en sån nivå att jag kan hantera det, jag är ganska påverkad och slö i hjärnan av alla mediciner. Kan jag bara få en lugn kväll och sova en hel natt så kanske morgondagen har med sig lite ny energi. Måste också imorgon få tag på nån läkare som är expert istället för de som jag träffat på akuten nu flera gånger, som säkerligen är bra läkare men som inte vet ett skvatt om vad man ska göra åt uppkommen situation med komplikationer efter denna operation. Min älskade, älskade soulmate behöver också få ett dygns andsrum för att få kraft att hjälpa mig. Han är just nu min klippa som inte viker från min sida när smärttopparna river. Jag hade inte klarat mig utan honom nu. Han gör precis så som jag vill utan att jag behöver säga något. Han är den som känner mig bäst och vet vad jag behöver när jag behöver det. Jag försöker få in någon form av positiv tanke över att jag sovit mycket idag, att det gett mig ny kraft, att jag fått kramplösande medicin också till hjälp. Däremot har jag så svårt att få det lilla positiva som händer att få fäste i hjärnan på mig. Har jag någon gång inte valt att se det positiva eller det roliga i allt? Mitt glas har alltid varit halvfullt istället för halvtomt. Just nu känner jag inte igen mig alls, jag vet inte riktigt var jag har tagit vägen, när det är som mörkast tror jag aldrig att jag ska hitta tillbaks.