Operation igen

Nu är det ju inte alltid det går som man har tänkt sig. Ska saker krångla så ska det göra det ordentligt verkar det som. Hade ju börjat känna mig lite bättre och börjat hitta tillbaks till mig själv igen, så började det backa igen och fick i fredags morse bege mig in till sjukhuset igen. Det blev kanyl i armen direkt och lite extra morfin så att läkaren skulle kunna göra en undersökning. Detta fungerade inte alls på grund av smärta och kramp. Läkaren gick iväg och konfererade lite med en expert på detta område och beslutet blev att jag skulle läggas in och opereras akut, vilket betyder att det ska ske inom 24 timmar. Både jag och Thomas satt som fågelholkar av chock. Jag hade räknat med att kanske få lite mer medicin, kanske lite antibiotika eller nåt eftersom det hade börjat bli lite varigt och jag fått lite feber. Men operation! Igen! Samtidigt ihop med chocken så fanns även en känsla av nån form av lättnad. Det kommer hända något, kanske det till och med lyckas och att jag kommer bli bättre sen? Kanske till och med helt frisk och smärtfri? Thomas fick då åka hem och packa väska och jag blev inlagd på avdelning och fick göra alla förberedelser för operationen. Duscha i det där härliga hibiscrub. Det står att man ska akta sig för att få in det i ögon, öron och näsa. Det står inget om att man ska akta sig för att få in det i munnen, det smakade inte gott alls.... När jag stod i duschen så kom tanken verkligen ikapp mig, en operation till. Skräcken och ångesten och rädslan över vad som kommer att hända efter ytterligare ett ingrepp bara slet tag i hela min själ. Ska jag sen behöva uthärda flera veckor till av det helvete som jag nu har befunnit mig i? Sjuksköterskan gav mig lite lugnande direkt och läkaren kom in och förklarade väldigt bra vad det är som ska göras och jag kände mig genast mycket lugnare och tryggare. Däremot så har man ju ingen aning om när det ska ske, hur länge man ska behöva ligga och vänta. Jag började förbereda mig på att det kanske inte skulle bli förrän på morgonen dagen efter och började stressa upp mig över hur jag skulle lyckas somna. Helt plötsligt kommer sköterskan och i ett huj var det dags för mig så jag behövde bara vänta några timmar. Otroligt skönt. Att bli sövd är inte alls otrevligt. Tjoffs, så är man borta. Det är klart att jag påminde narkosmänniskan om att verkligen kontrollera att jag verkligen sov ordentligt innan de började operera. Helt plötsligt står det sen nån annan människa och väcker en i ett annat rum och operationen är klar. Det är ju inte helt behagligt att vakna och smärtan just då var hemsk, men i med massa mer morfin i droppet så slocknar man av igen. Mitt i natten sen var jag jättepigg, mådde hur bra som helst, inte något illamående av narkosen. Jag var hungrig och fick pannkakor med jordgubbssylt. Jag tror aldrig att pannkakor smakat så gott. Så hamlade jag i någon form av lyckorus över att den där krampande smärtan faktiskt var borta. Inte för att jag var helt smärtfri på något sätt men mer normal smärta. Jag blev så uppe i varv, både av lättnad, lycka över att operationen var över, förvåning över att jag inte mådde sämre efter att varit sövd, så gjorde väl alla droger jag hade i kroppen då sitt till också. Hade väldigt svårt att försöka att koppla av och komma till ro för att kanske sova en stund. Det blev några timmars sömn framåt morgonkvisten. Så fick jag åka hem mitt på dagen idag. Jag hoppas verkligen att denna operation nu har hjälpt, det visar sig vid nästa toalettbesök. Kommer att vara sjukskriven ytterligare ett par veckor och kommer att knapra starka tabletter ett tag till. Denna sjukhusvistelse har varit positiv även med att jag har träffat så fantastiska läkare. De verkligen lyssnade på mig och förstod. De bemödade sig med att förklara på ett sätt som gör att jag, en vanlig människa, kan förstå vad det handlar om, hur det har kunnat bli så här och vad de kan göra åt det. Tänk vad det gör skillnad när man känner att läkarna verkligen lyssnar. Jag har denna vändan känt sådant stort förtroende för de läkare jag mött och hon som gjorde operationen bemödade sig med att komma in till mig under natten för att se hur jag mådde, hon kom tillbaks efter morgonronden och pratade lite till med mig. Det har bara känts fantastiskt att bli bemött på detta sätt. Thomas mötte upp Linus i Skövde före han hämtade mig så att Bauer nu ska få bo i Tidaholm en liten period. Jag behöver få lugn och ro för att läka och framför allt behöver Thomas få vila. Det har varit otroligt påfrestande för honom och jag har börjat oroa mig lite för hur mycket mer han ska orka med. Så även om det är tomt i huset utan en vovve så känns det ändå jätteskönt. Jag vet att han är på precis rätt ställe för att ha det så bra som han kan ha det utan sin "mamma o pappa". Tänk att man har så fantastiska vänner som tar emot vår lilla Bauer när det behövs. Mitt i allt elände som varit de senaste 3 veckorna så blir jag varm i hjärtat ändå över hur mycket jag faktiskt har att glädja mig över i mitt liv. Det är härligt att känna så nu när flera gånger under de senaste veckorna bara velat få sluta, få ge upp. Jag hoppas nu verkligen att det denna gången ska ha blivit bra och att jag inte mer ska behöva skriva några blogginlägg om mer sjukhusvistelser. Håll tummarna!