Mitt livs prövning

Det finns inga ord som beskriver hur fruktansvärt det är nu. Sjukhus onsdag till lördag med snälla sjuksköterskor som sprutar morfin i kanylen med jämna mellanrum. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont tidigare, det går inte beskriva smärtan. Det har varit en ytterst tunn tråd som håller en kvar från att fullständigt förlora förståndet. Det var skönt att få komma hem igår, tidigare har jag inte haft en tanke på det. Det var skönt att vara hemma ända tills kvällen då det var dags för att sköta magen lite. När det gör så ont att man inte ens vet vad man heter så känns det som om det inte spelar någon roll längre, ingenting spelar någon roll längre, om den sista sköra tråden där gick av så skulle jag inte överleva. Något jag aldrig har önskat mig men långa stunder så spelar det ingen roll nu. När jag lyckas få tillbaks en vettig tanke i hjärnan så skrämmer det mig över hur nära jag är att ge upp, över att gå över gränsen. Efter en helvetes kväll igår och jobbig natt där jag bara sovit nån timme då och då, så kör det igång direkt när man sen går upp. Allt upprepas igen. Jag har verkligen inte några ord för hur det är just nu.