Nerklippt vovve

Idag på förmiddagen var Jossan ute på långpromenad med Bauer och hade sällskap av Carro och lilla Niko (chihuahuan som Bauer lekte med igår). Efter promenad så busade de här i trädgården en lång stund också. Bauer får som vanligt halva gräsmattan med sig in i pälsen, det trasslar in sig och blir tovor utan dess like. Vi försökte borsta bort så mycket som möjligt men bestämde att nu denna vecka ska pälsen bort. Jag tycker ju om pälsvård, men inte att behöva borsta och duscha hunden efter varje gång han varit ute. Även om jag också tycker om att städa, vill jag heller inte dammsuga flera gånger varje dag för att slippa allt bös som ramlar av överallt i hela huset. Ikväll passade vi sen på att klippa ner hela pälsen. Bauer var så himla trött efter så mycket spännande aktiviteter under två dagar att det var lika bra att passa på när han är helt utslagen. Fram med sax och trimmer och rensa bort allt från matsalsbordet och upp med vovven och starta klippning. Efter en och en halv timme så var all päls nerklippt till någon cm långt. Sparade lång päls på huvudet, svans och tassarna upp till knät. Han låg still nästan hela tiden och höll nästan på att somna till emellanåt. Vi trodde nog att det skulle bli lite mer strid men det är tillräckligt svettigt arbete ändå även om hunden inte stretar emot. Han blev så fantastiskt söt så det är helt otroligt. Även om den långa pälsen var jättefin (när han var nyborstad) så har varken jag eller Thomas tid eller ork att lägga ner det arbetet det krävs för att hålla en sån päls i trim. Vi är nu helnöjda och jag tror faktiskt att Bauer också tyckte det var skönt att bli av med all päls. Jag ska försöka att ta några kort på honom imorgon och lägga ut så att alla kan sitta och säga -Åh, och oja er lite över vilken liten goding vi har i huset här. Jag fick också lite Classekänsla (eftersom vi höll Classe nerklippt de sista åren) och en tår trängde sig fram över saknad över min lilla pojke. En enda liten tår är ju inget mot de floder jag har gråtit de senaste veckorna. Som tur är så har jag ju druckit mängder med vatten, annars skulle jag varit helt uttorkad vid det här laget. Med läkningen så går det nu framåt. Det har verkligen vänt och jag har idag till och med skrivit en lista över saker som ska göras under våren. Till och med min kära soulmate blev glad över att jag var igång med att skriva en lista (är ju besatt av att-göra-listor). Han börjar känna igen sin fru igen. Jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är över min man och vilket stöd han har varit under dessa veckor. Även ni familjemedlemmar och vänner som har hört av sig, mailat, messat, ringt, skickat vykort o blommor. Att säga tack känns som det inte räcker till, ni är alla guld värda.