Solig dag

Idag har det varit en bra dag förutom de tre timmars plåga på morgonen efter "sittningen". Solen har strålat från en klarblå himmel och jag har suttit i solstolen och bättrat på brännan lite.

Bauer har lekt med sin nya favoritleksak som han fick i ettårspresent. Han skulle förmodligen inte vara lika sorglös och lycklig om han visste om att som ettårspresent kommer det även en kastrering och ettårsspruta. På onsdag är det dags, då ryker de små söta kulorna:-)

Jaha, jomenvisst....

Har idag varit på mitt läkarbesök hos den jättebra läkaren. Nu är det inte så att jag bara tycker han är jättebra för att jag fått veta vilken expert han är (jag tyckte han var jättebra redan före jag visste detta), utan för att han är trevlig, omtänksam och pratar med en på en vanlig människas språk, inga läkartermer som man inte förstår ett skvatt av.

Undersökningen var ju, som väntat, plågsam. Hade redan intagit några tabletter före och fick fylla på med några till efter. Anledningen till att jag fortfarande har så ont är att ena såret fortfarande inte har läkt. Läkningen försvåras också av att jag fortfarande krampar ett par timmar efter varje toabesök. Nu är det ju ändå uthärdligt för det finns många timmar på dygnet mellan toabesöken som jag nästan är normal, aldrig helt smärtfri men åtminstone kapabel att promenera på korta hundpromenader och göra små utflykter och sköta många hushållssysslor. Lämnar ju givetvis allt tyngre till min man så får han känna sig lite extra manlig också när jag inte kan...

Nu blev jag sjukskriven i ytterligare 5 veckor. Jag ska tillbaka till läkaren om 2-3 veckor och har läkningen inte framskridit eller om det fortfarande är för smärtsamt att sköta "skiteriet" så kommer det att bli ytterligare en operation till direkt då. Enligt läkaren så kan det vara sannolikt att detta behövs. Jag hoppas verkligen att jag slipper att göra en operation till för då kan man ju räkna ut att sjukskrivningen kan bli ytterligare längre. Finns till och med risk att jag inte hinner börja jobba före jag ska ha semester! Då vete tusan om jag verkligen vill ha semester utan hellre komma igång med ett normalt liv istället på jobbet.
När det gäller semester så har vi vår Korfuresa i slutet av augusti att se fram emot.

Nu hoppas jag på att min kropp ska börja samarbeta och läka sig själv här så att jag kanske till och med kan börja småjobba lite efter nästa läkarbesök. Drömma tycker jag att man kan få göra.

Bauer har idag lekt hela förmiddagen med Niko, den lilla chihuahuan som Jossans kompis har. Tjejerna passade på att ligga och sola och hundarna sprang runt i trädgården och lekte tills de nästan stupade. De har skitkul ihop och det är så roligt att se hundar leka. Jag skulle kunna sitta och titta på det i timmar.
Vi var även inne i hundaffären i Skövde och hämtade halsbandet vi beställt till Bauer. Han blev skitsnygg i det! Coolaste grabben i Axvall!

Plötsligt händer det!

Ja, inte att jag vunnit en miljon på en trisslott, inte för att jag inte tänker köpa en idag för det ska jag banne mig göra.

Ringde till kirurgen på KSS för att hoppas på att det skulle finnas någon återbudstid till mig där idag eller imorgon. Det har ju inte varit så lyckat här den senaste veckan så ett läkarbesök är på plats.
Inte nog med att de hade ett återbud imorgon förmiddag, återbuden var även hos den bästa läkaren! Lars Johansen som utförde den första operationen på mig. Han är en av de bästa specialisterna på detta område. Jag satt nog en hel kvart efter telefonsamtalet och var helt lycklig bara. Sen kommer ju alltid verkligheten ikapp en och man inser att man ska genomgå en plågsam undersökning till, men det positiva med att få träffa precis den läkaren jag vill träffa överväger just nu tankarna. Imorgon när vi är på väg in till Skövde kommer mina tankar vara helt annorlunda...

Nu ska jag och maken ge oss ut på en liten morgonpromenad med Bauer. Något jag saknar enorm är hundpromenader. Jag orkar ju inte gå så långa sträckor ännu, eller orkar, jag får bara mer ont av för många aktiviteter. Det är något som jag verkligen ser fram emot när jag är helt frisk igen. Att få ge sig ut på timslånga promenader i skogen med Bauer. Längtar!

Något annat jag också verkligen längtar efter är att få börja jobba igen. Eftersom jag var på visit på jobbet igår så känns det ännu mer nu hur mycket jag saknar det. Min förhoppning är att kunna börja lite nästa vecka, inte heltid direkt men att få börja komma igång igen.

I alla fall så har denna dagen startat så bra. Sa det till soulmaten att jag verkligen ska försöka komma ihåg det ikväll om helvetet med toalettbesöken kör igång igen. Tänk positivt!

Ettåring

Idag fyllde Bauer ett år minsann. Det har vi firat med nya leksaker och extra gott godis. Han ska få ett jättefint läderhalsband om några dagar också. Tänk så glad han ska bli...

Dagen började med ett ordentligt utflöde, ja ni vet vad. Sen var det soffläge ett par timmar och lite pillerknaprande. När jag var redo att stå på benen igen begav maken, jag och Bauer oss iväg till Lidköping. Jag var inne på jobbet och hälsade på en stund. Åh, vad det var roligt att träffa mina arbetskamrater igen och hinna prata med några av dem.
Ni vet den där känslan av när man varit borta länge hemifrån och man öppnar ytterdörren och kliver in och bara njuter av att vara hemma igen? Precis den känslan fick jag när jag kom in på jobbet, mitt andra hem. Jag saknar jobbet, arbetskamraterna och allt med att vara frisk där livet bara flyter fram och man har kontroll och mår bra helt enkelt.

Under tiden jag roade mig på jobbet så var maken och Bauer ute på en långpromenad vid Vänern. Finns jättefina promenadvägar utmed vattnet precis ett stycker från jobbet. Idag blåste det tyvärr rejält så promenaden var väl kanske inte helt trevlig för maken, Bauer tyckte säkert det var fantastiskt med nytt ställe, spännande dofter och allt det.

På hemvägen stannade vi till hos mina svärföräldrar för en snabb fika. Så fick Bauer leka med bästisen Zack en stund också.

Kvällen och hittills halva natten har jag ägnat mig åt det jag ägnat mig åt stor del av tiden under de senaste dagarna. Toabesök, pillerknaprande och ältande över allt mitt elände. För tillfället så har jag (på ren svenska) fullständig ränneskita och haft det snart en vecka. Nu börjar det göra mer ont igen och får nog kontakta läkare imorgon och se vad jag ska göra åt detta nya problem. Jag har tabletter som är stoppande och har tagit några men det har inte hjälpt ett skvatt.
För någon timme sen efter ytterligare en "sittning" fick jag nog och hade min första gråtattack på ett tag. Känns som när det tidigare gått framåt och när det nu börjar backa lite igen så blir det helt enkelt för mycket för mig att hantera nu.
Jag var så lycklig efter att fått vara på jobbet en liten stund och hälsa på, och så ska man få en riktigt eländig kväll sen! Men, men, frisk kommer jag ju att bli men mitt förråd av tålamod är närapå uttömt nu.

Bauer har i alla fall haft en jättebra födelsedag med massa spännande saker som hänt och massa jättegoda godisar att äta. Så det är ju bra att någon i familjen haft en perfekt dag.

Lyckad shopping idag.

Det blev inte något läst i min instruktionsbok om min nya fina kamera igår kväll. Hjärncellerna åker karusell efter ett antal tabletter så det var helt meningslöst. Istället så ägnade jag mig åt att plocka iordning i mina textilhyllor där jag har alla lakan, handdukar, massa tyg och andra sytillbehör. Det var då märkligt vad jag har sparat på massa små idiotiska tygbitar, vad hade jag ens för plan att jag skulle använda det till i framtiden? Sy små näsdukar och ge bort? Jag brukar ju reta käre maken över vilken hamster han är, men skrattar bäst som skrattar sist tänkte han säkert när han såg berget med påsar som nu ska få åka till tippen.
I alla fall är det nu väldigt fint i alla hyllorna och alla lakan, handdukar och allt är vikta på mitt sätt. Alltså det bästa sättet:-)


Under detta arbete så hade min mage ett flertal utbrott så jag nästan till slut misstänkte att Jossan smittat ner mig med sin maginfluensa som hon fick hastigt sent i fredagskväll här. Eftersom jag inte mått något illa eller spytt så var det nog snarare så att alla morötter som jag knaprat på de senaste dagarna nu gjort uppror i tarmen. Normalt skulle jag ju aldrig ligga och knapra morötter eftersom jag vet hur min mage reagerar på det. Nu när jag vill att "utflödet" ska vara så långt från hårt som man kan komma, har jag möjligtvis överdrivet lite av de saker som jag vet hjälper till med detta. Får försöka att balansera upp min kost lite bättre nu. För jag har inte lust att ha en sådan kväll och natt igen. Det var säkert över en vecka sen jag tog så många tabletter på ett dygn.


Idag har vi varit en tur i Skövde. Jag och Jossan var inne på skopunkten och köpte två par skor till Jossan och ett par till mig. Man måste ju köpa tre där eftersom man då får det tredje paret gratis, det retar en om man inte lyckas hitta tre par. Idag hade de så massa snygga skor så att jag lätt hade kunnat hitta trettio par att köpa. Då hade jag ju kunnat glädja mig åt att få tio par gratis, men jag tror inte min make skulle hålla med mig ett dugg om att det var bra. Jag kan ju inte riktigt skulla allt på att min hjärna är lite trögare av all medicin...
Vi var även inne en snabb sväng på KappAhl där det var halva reapriset. Glädje, glädje! Lyckades fynda två tröjor och en kofta till Jossan, en tröja till mig och en tröja till maken. Å glömde, en bh till Jossan med. Allt detta för cirka 450 kr. Det kallar jag fynd det!


Så handlade jag och Thomas inne på ica-maxi. När kundvagnen var halvfull hade vi fortfarande inte tagit något som stod på listan av det vi egentligen skulle handla, vilken från början inte var så många saker. Märkligt att det ofta blir så?


Sen avslutade vi shoppingturen på hundaffären där Bauer äntligen fick följa med in i en affär till hans stora glädje. Bauer fyller 1 år imorgon och vi skulle köpa lite presenter till honom. Hittade ett skitsnyggt läderhalsband med lite kristaller på som tyvärr inte fanns i hans storlek. Snälla som de är i denna butiken beställde de direkt hem rätt storlek som finns att hämta där på fredag. Så köpte vi spårlina (15 m långt speciell lina som är bra att ha när man ska öva inkallning och att han ska få en känsla av att han är lös).
Nu ska här banne mig tränas så vår lilla smitare lär sig inkallning. Jag köpte även en visselpipa för detta och ska börja med träning i trädgården att visselpipa betyder att man ska komma till mamma för då får man beröm och godis.
Så slank det även med nån leksak och lite godsaker som han ska få inslagna fint imorgon. Tror inte jag slösar bort fint presentpapper på att slå in bajspåsarna ändå.

Långsam kväll

Jag börjar undra hur länge det ska hålla på att vara minst tre timmars plåga efter toalettbesöken. Övrig tid mår jag faktiskt ganska bra även om jag aldrig är helt smärtfri. Just nu håller jag på som bäst med att försöka förströ mig och distrahera bort tankarna från det onda efter kvällens "tömning".
Messar frekvent med min kära make, min snälla svägerska var snäll och ringde mig på väg hem från jobbet så jag fick mala med henne en stund, Jossan har också haft den stora glädjen över att behöva prata telefon med mig en stund.
Just nu har jag åtminstone rest mig upp från mina värmedynor som jag legat på de senaste timmarna.

Jag ska nu ta tag i att läsa instruktionsboken till min nya fina kamera och möjligen försöka mig på att ta något kort. Min kära make är ju inte mycket för instruktionsböcker, men han har fått stränga order att inte ens pilla på min kamera innan jag läst in mig på allt, kollat instruktions-dvd som man fick med, och själv klurat ut hur det fungerar. Jag hoppas att jag inom en snar framtid kommer att bombadera mina blogginlägg med fantastiska kort med varierande motiv. Sannolikheten att Bauer kommer bli ett av mitt mest fotograferade objekt är det nog ingen som vill satsa en slant på emot. Hade det handlat om trav hade man kunnat kalla denna säkerhet, en spik, vilket är när man bara satsar på en häst i ett lopp för det är säkert att den hästen vinner.

Annars har jag solat lite idag med och gått och småpysslat lite och skött tvätten och sånt. Tyvärr kan jag ju inte göra något tyngre och Thomas har därför varit tvungen att vårrensa i rabatterna som egentligen är mitt jobb. Det är så hemskt tråkigt att inte kunna göra något i trädgården nu när man på våren verkligen har suget att fixa. Å andra sidan får jag väl glädja mig åt mina fantastiska ledarkunskaper och har på ett exemplariskt sätt delat ut arbetsuppgifter till maken i bästa tänkbara ordning efter noggrant övervägande om vad som ska göras först och vad man kan vänta några veckor till med. Kanske är maken inte alltid överens med mig men just nu säger han i alla fall inte emot.

Solning

Idag har jag tillbringat några timmar ute på altan och solat. Lagom temperatur för det nu, känns som om det vore riktig sommar men ändå inte riktigt så varmt att det blir olidligt. Poolen är ju inte uppe och igång än. Förhoppningsvis kommer vi igång med den i mitten av maj.

Mitt på dagen tog jag en lång siesta och gick in och la mig och stensov i soffan i närmare tre timmar. Skönt. Bauer blir också helt slut av värmen och tyckte det var skönt att komma in och sova några timmar. Fantastiskt roligt med en hund som vill vara ute. Nu har vi öppet så han kan gå ut lite när han vill. Finns bara ett problem med vidöppna dörrar. Alla kvarterets katter som också gärna använder våran altan som sitt bästa solställe. Vill inte gärna ha in katterna i huset. Bauer blir ju helt vild av lycka när han får syn på en katt och skäller och springer efter katten för att leka. Katten uppfattar det mer som det är fara för livet och springer med högsta hastighet ut ur vår trädgård. Bauer blir alldeles ledsen över att han inte fick leka, och vi blir alldeles lyckliga och hoppas att katterna ska begripa att vår trädgård inte är en frizon längre.

Ikväll har jag också lyckats raka ansiktet på Bauer. Det blir alltid hack på samma ställe, i mungiporna. Han verkligen avskyr när jag kör trimmern där och gör sådana hastiga ryck med huvudet. Det spelar ingen roll hur hårt man håller fast ansiktet så blir det alltid några hack på samma ställe, varenda gång. Irriterande är ordet.

WOW

Vilken bra födelsedag jag har haft. I och för sig har jag varit jättetrött efter gårdagens aktiviteter så jag har slappat och halvsovit till långt in på eftermiddagen.



Under gårdagen var vi först i Skövde, var inne i några affärer nere i centrum. Fick faktiskt maken att inhandla massa kläder till honom (slank visst med lite till mig också). Han blev helt svettig när vi stod i kassan och allt skulle betalas. Det finns en anledning till att han inte brukar vara med ute och klädshoppa, vet man inte om vad det kostar så stör det inte så mycket...
Så var vi inne på bolaget och köpte ett finvin som vi gav till Linus o Magnus eftersom de tagit hand om Bauer. Till Larssonbarna köpte vi påskägg och hundarna, Dixie o Ludde fick varsitt grisöra.
Så var vi på icakvantum och handlade allt vi behövde inför påskhelgen.



Så tog vi en sväng upp till KSS där jag var inne på kava och lämnade ett tackkort och ett jättepåskägg fullt med godis. Tänk vilka fantastiska människor som arbetar på sjukhus och vårdar ynkliga patienter som mig med världens tålamod, lugn och omtanke.



Efter alla uträttade ärende åkte vi till Tidaholm och hämtade Bauer. Han blev väldigt glad över att se oss men hade nog inte haft några större problem med att stanna kvar heller så bra som han har haft det där. Efter några timmars fika var det dags att bege sig hem, Thomas skulle ju jobba på natten. Jag ägnade hela kvällen åt att springa på toaletten och knapra tabletter. Jag har verkligen ansträngt mig för att äta saker som jag vet håller igång min mage, men kanske har jag överdrivit lite i rena skräcken över att det ska hårdna till. Så sena kvällen och halva natten var ingen rolig upplevelse, varken för mig eller Jossan som då var här för att ta hand om mamsen när papsen var på jobbet.



Idag, på min 45-årsdag har jag haft en jättebra dag. Som jag skrev först, halvsovit halva dan men det var verkligen behövligt. Bauer har också varit skittrött och sovit en hel del han med. Jossan passade på att ligga och sola några timmar.
Ikväll har vi haft födelsedagsmiddag bestående av oxfilé med potatisgratäng och god sallad och lite annat plock till. Jättegott! Så blev det kaffe och god kaka som efterrätt.



Sen kom presentöppningen och jag blev alldeles mållös. Jag fick något som jag i flera år har gått och drömt om att jag vill ha, en systemkamera. En riktigt bra kamera som man kan ta massa fina kort med och sådana där kort i farten eftersom det bara går att klicka. Tänk vad massa fina hundkort jag kommer kunna ta nu. För att inte tala om naturkort och allt möjligt. Jag tror att kära maken kommer tycka jag är lite pinsam sen när jag ska springa och fota allt och kanske ångrar sig över att han införskaffat den perfekta presenten till mig.
Jag fick också en liten svart väska som jag önskat mig, min favoritbodylotion och en jättehäftig smidesljusstake som ska hänga någonstans. Jag ska lura ett tag på vart den ska passa in.



Jag har med andra ord haft en mer eller mindre perfekt födelsedag. Enda smolken i bägaren är att jag inte är kry ännu och inte kommer att kunna åka till Bua imorgon för att träffa hela släkten. Det är lite orättvist tycker jag, så jag försöker allt vad jag kan att förtränga att alla andra ska dit och ha roligt.

En liten visa

Vad är det för en dag
Vad är det för en dag
För det är ingen vanlig dag
För det är Hillevis födelsedag
Det blir den bästa dan

Bauer

Idag ska vi åka och hämta hem vår bebis igen. Hoppas att han blir glad och lägger upp ett likadant asgarv som han gör på detta fotot.

Vårarbete

Det är vad min make med hjälp av dotter håller på med i trädgården. Thomas var och köpte sig en mossrivare och nu ska det minsann bli en fin gräsmatta i denna trädgården igen.
Igår var Thomas och handlade massa påskliljor och penseér som han har planterat i massa krukor ute. Ser jättefint ut. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag kommer att kunna ägna mig åt någon form av trädgårdsarbete igen. Egentligen är jag väl inte jätteroad av trädgårdsarbete mer än i tanken. Den här drömmen om att ha en lummig, fin och härlig trädgård. Fast på våren får man alltid ett sug över att få börja härja runt lite.


Själv ligger jag inne och bara försöker att läka. Tar några små korta promenader runt kvarteret eller bort till affären. Vid sextiden idag har vi planerat att göra en liten utflykt till ÖoB i Skara. Kan ni tänka er något så spännande när man bara legat hemma eller på sjukhus?


Imorgon eftermiddag ska vi åka iväg till Tidaholm och hämta hem Bauer. Det ska bli väldigt roligt att få hem honom igen, men vad vi har behövt de här dagarna valpfritt. Jag märker på Thomas hur han har lugnat ner sig och stressat av massor. Han har bara kunnat göra lite i trädgården och sen slappat och bara få tänka på att samla ihop lite krafter igen. Orken hos honom var väl i det närmaste uttömd.


På fredagkväll ska vi fira att jag då fyller 45 år. Det är nog dags nu att flytta bort alla mina presenter och kort jag fått under sjukskrivningen och göra plats för massa nya härliga födelsedagspresenter istället. Som jag alltid sagt, jag kommer aldrig i hela mitt liv undanbe mig att bli firad, jag älskar att få presenter, nästan lika mycket som att ge bort presenter.

Liten bättring

Igår var jag själv hemma under dagen för Thomas jobbade dagskift 08,00-22,00. Var lite orolig över hur jag, som egentligen är en självständig person och normalt har behov av att vara själv, skulle klara av att vara alldeles ensam en hel dag. Hade bestämt med Jossan att jag skulle ringa henne om det blev besvärligt för mig. Lyckades klara av toalettbesök (kodordet) på morgonen. Det är fortfarande otroligt smärtsamt men en liten förbättring sen tidigare. Uppenbarligen har operationen i fredagskväll gjort någon skillnad. Fick ändå plocka i mig ganska stor mängd smärtstillande och hade det jobbigt under 3 timmar. Man blir ju lite trött av alla mediciner så jag lyckades sen slumra till en stund. Känner mig stärkt över att jag klarade mig själv utan att ha min kära make precis intill mig när det gjorde som mest ont. Vi messade massor till varandra men Thomas fick stränga order att inte ringa. Hade jag hört hans röst så hade jag säkert brytit ihop och bett honom komma hem. Sen kom Jossan ut en sväng vid tretiden då vi tog en promenad till affären. Det är ungefär en sån lång runda på cirka 10 minuter som jag klarar av nu. Märkligt att hela kroppen blir så otroligt nedsatt och att man blir så himla trött hela tiden. Efter lite kaffe och bulle så åkte Jossan hem igen och jag låg i soffan och slappade fram till att kära soulmaten kom hem på kvällen. Idag är det alldeles fantastiskt väder ute. Jag har bara varit ute några vändor på altan när jag har rökt. Jag kan inte sitta på en stol så många minuter och, jag klagar absolut inte på värmen, men just nu tycker jag det är lite jobbigt. Ska senare ikväll ta en liten promenad igen, kanske orkar jag med några kvarter till denna dagen? Bauer han har rena rama lyxlivet i Tidaholm och vi får uppdateringar genom mms med fina bilder på massa saker de gör. Han trivs nog helt fantastiskt med Dixie och Ludde som hundsällskap.

Operation igen

Nu är det ju inte alltid det går som man har tänkt sig. Ska saker krångla så ska det göra det ordentligt verkar det som. Hade ju börjat känna mig lite bättre och börjat hitta tillbaks till mig själv igen, så började det backa igen och fick i fredags morse bege mig in till sjukhuset igen. Det blev kanyl i armen direkt och lite extra morfin så att läkaren skulle kunna göra en undersökning. Detta fungerade inte alls på grund av smärta och kramp. Läkaren gick iväg och konfererade lite med en expert på detta område och beslutet blev att jag skulle läggas in och opereras akut, vilket betyder att det ska ske inom 24 timmar. Både jag och Thomas satt som fågelholkar av chock. Jag hade räknat med att kanske få lite mer medicin, kanske lite antibiotika eller nåt eftersom det hade börjat bli lite varigt och jag fått lite feber. Men operation! Igen! Samtidigt ihop med chocken så fanns även en känsla av nån form av lättnad. Det kommer hända något, kanske det till och med lyckas och att jag kommer bli bättre sen? Kanske till och med helt frisk och smärtfri? Thomas fick då åka hem och packa väska och jag blev inlagd på avdelning och fick göra alla förberedelser för operationen. Duscha i det där härliga hibiscrub. Det står att man ska akta sig för att få in det i ögon, öron och näsa. Det står inget om att man ska akta sig för att få in det i munnen, det smakade inte gott alls.... När jag stod i duschen så kom tanken verkligen ikapp mig, en operation till. Skräcken och ångesten och rädslan över vad som kommer att hända efter ytterligare ett ingrepp bara slet tag i hela min själ. Ska jag sen behöva uthärda flera veckor till av det helvete som jag nu har befunnit mig i? Sjuksköterskan gav mig lite lugnande direkt och läkaren kom in och förklarade väldigt bra vad det är som ska göras och jag kände mig genast mycket lugnare och tryggare. Däremot så har man ju ingen aning om när det ska ske, hur länge man ska behöva ligga och vänta. Jag började förbereda mig på att det kanske inte skulle bli förrän på morgonen dagen efter och började stressa upp mig över hur jag skulle lyckas somna. Helt plötsligt kommer sköterskan och i ett huj var det dags för mig så jag behövde bara vänta några timmar. Otroligt skönt. Att bli sövd är inte alls otrevligt. Tjoffs, så är man borta. Det är klart att jag påminde narkosmänniskan om att verkligen kontrollera att jag verkligen sov ordentligt innan de började operera. Helt plötsligt står det sen nån annan människa och väcker en i ett annat rum och operationen är klar. Det är ju inte helt behagligt att vakna och smärtan just då var hemsk, men i med massa mer morfin i droppet så slocknar man av igen. Mitt i natten sen var jag jättepigg, mådde hur bra som helst, inte något illamående av narkosen. Jag var hungrig och fick pannkakor med jordgubbssylt. Jag tror aldrig att pannkakor smakat så gott. Så hamlade jag i någon form av lyckorus över att den där krampande smärtan faktiskt var borta. Inte för att jag var helt smärtfri på något sätt men mer normal smärta. Jag blev så uppe i varv, både av lättnad, lycka över att operationen var över, förvåning över att jag inte mådde sämre efter att varit sövd, så gjorde väl alla droger jag hade i kroppen då sitt till också. Hade väldigt svårt att försöka att koppla av och komma till ro för att kanske sova en stund. Det blev några timmars sömn framåt morgonkvisten. Så fick jag åka hem mitt på dagen idag. Jag hoppas verkligen att denna operation nu har hjälpt, det visar sig vid nästa toalettbesök. Kommer att vara sjukskriven ytterligare ett par veckor och kommer att knapra starka tabletter ett tag till. Denna sjukhusvistelse har varit positiv även med att jag har träffat så fantastiska läkare. De verkligen lyssnade på mig och förstod. De bemödade sig med att förklara på ett sätt som gör att jag, en vanlig människa, kan förstå vad det handlar om, hur det har kunnat bli så här och vad de kan göra åt det. Tänk vad det gör skillnad när man känner att läkarna verkligen lyssnar. Jag har denna vändan känt sådant stort förtroende för de läkare jag mött och hon som gjorde operationen bemödade sig med att komma in till mig under natten för att se hur jag mådde, hon kom tillbaks efter morgonronden och pratade lite till med mig. Det har bara känts fantastiskt att bli bemött på detta sätt. Thomas mötte upp Linus i Skövde före han hämtade mig så att Bauer nu ska få bo i Tidaholm en liten period. Jag behöver få lugn och ro för att läka och framför allt behöver Thomas få vila. Det har varit otroligt påfrestande för honom och jag har börjat oroa mig lite för hur mycket mer han ska orka med. Så även om det är tomt i huset utan en vovve så känns det ändå jätteskönt. Jag vet att han är på precis rätt ställe för att ha det så bra som han kan ha det utan sin "mamma o pappa". Tänk att man har så fantastiska vänner som tar emot vår lilla Bauer när det behövs. Mitt i allt elände som varit de senaste 3 veckorna så blir jag varm i hjärtat ändå över hur mycket jag faktiskt har att glädja mig över i mitt liv. Det är härligt att känna så nu när flera gånger under de senaste veckorna bara velat få sluta, få ge upp. Jag hoppas nu verkligen att det denna gången ska ha blivit bra och att jag inte mer ska behöva skriva några blogginlägg om mer sjukhusvistelser. Håll tummarna!

Nerklippt vovve

Idag på förmiddagen var Jossan ute på långpromenad med Bauer och hade sällskap av Carro och lilla Niko (chihuahuan som Bauer lekte med igår). Efter promenad så busade de här i trädgården en lång stund också. Bauer får som vanligt halva gräsmattan med sig in i pälsen, det trasslar in sig och blir tovor utan dess like. Vi försökte borsta bort så mycket som möjligt men bestämde att nu denna vecka ska pälsen bort. Jag tycker ju om pälsvård, men inte att behöva borsta och duscha hunden efter varje gång han varit ute. Även om jag också tycker om att städa, vill jag heller inte dammsuga flera gånger varje dag för att slippa allt bös som ramlar av överallt i hela huset. Ikväll passade vi sen på att klippa ner hela pälsen. Bauer var så himla trött efter så mycket spännande aktiviteter under två dagar att det var lika bra att passa på när han är helt utslagen. Fram med sax och trimmer och rensa bort allt från matsalsbordet och upp med vovven och starta klippning. Efter en och en halv timme så var all päls nerklippt till någon cm långt. Sparade lång päls på huvudet, svans och tassarna upp till knät. Han låg still nästan hela tiden och höll nästan på att somna till emellanåt. Vi trodde nog att det skulle bli lite mer strid men det är tillräckligt svettigt arbete ändå även om hunden inte stretar emot. Han blev så fantastiskt söt så det är helt otroligt. Även om den långa pälsen var jättefin (när han var nyborstad) så har varken jag eller Thomas tid eller ork att lägga ner det arbetet det krävs för att hålla en sån päls i trim. Vi är nu helnöjda och jag tror faktiskt att Bauer också tyckte det var skönt att bli av med all päls. Jag ska försöka att ta några kort på honom imorgon och lägga ut så att alla kan sitta och säga -Åh, och oja er lite över vilken liten goding vi har i huset här. Jag fick också lite Classekänsla (eftersom vi höll Classe nerklippt de sista åren) och en tår trängde sig fram över saknad över min lilla pojke. En enda liten tår är ju inget mot de floder jag har gråtit de senaste veckorna. Som tur är så har jag ju druckit mängder med vatten, annars skulle jag varit helt uttorkad vid det här laget. Med läkningen så går det nu framåt. Det har verkligen vänt och jag har idag till och med skrivit en lista över saker som ska göras under våren. Till och med min kära soulmate blev glad över att jag var igång med att skriva en lista (är ju besatt av att-göra-listor). Han börjar känna igen sin fru igen. Jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är över min man och vilket stöd han har varit under dessa veckor. Även ni familjemedlemmar och vänner som har hört av sig, mailat, messat, ringt, skickat vykort o blommor. Att säga tack känns som det inte räcker till, ni är alla guld värda.

Framåt

Det fortsätter att gå framåt för tant Hillevi, inte något jag trodde på för en vecka sen. Helgen har varit mycket bättre än jag kunnat förvänta mig. I fredagskväll hade jag besök av Marie och Tina. Så skönt att sitta (eller ja, jag låg ner) och prata med vänner några timmar. Min första sociala kontakt på två veckor då jag inte räknar med familjemedlemmar och all sjukhuspersonal. Bara att få känna någon form av normal samvaro, att prata bort en stund, det var helt fantastiskt. En bok fick jag också som krya-på-dig-present. Jag ska nog spara den till jag slutat med morfinet så att jag begriper vad jag läser. På lördagen var jag så trött efter denna sociala tillställning att jag sov bort halva dagen och kvällen. Sov i omgångar och var bara jättetrött. Har sovit väldigt lite på de senaste veckorna så har väl en del att plocka ikapp. Lördagskvällen ägnade jag mig åt att umgås med maken, min älskade klippa. Idag på morgonen var det sen dags för första toalettbesöket på några dagar ( vi kan väl kalla det toalettbesök även om alla vet vad jag menar). På en sekund är man tillbaks till den oerhörda smärtans värld och ångesten var så när på att få fäste i mig. Jag spjärnade verkligen emot och tänkte att jag måste klara detta, andas lugnt och börja för guds skull inte gråta för då brister allt och jag tappar kontrollen igen. Med hjälp av en underbar make, tabletter och lite jävlaranamma (som jag inte ens visste att jag hade kvar) så klarade jag mig faktiskt genom. Efter fyra-fem timmar så lyckades jag också somna och sov hela eftermiddagen. Känslan i kroppen är nu att det verkligen har vänt, jag har klarat en gång utan att gå under av smärta. Nästa gång måste därför bli ännu lättare. Jag ska inte säga att det var lätt idag, men jag klarade det! Kvällen avslutades med att Jossans kompis kom hit med sin lilla chihuahuavalp. Göta petter vad små de är, och så himla söt. Bauer blev alldeles till sig över denna lilla leksak som damp ner i hans trädgård. De har sprungit och lekt i timmar, sen låg de i varsitt hörn i soffan och gnagde på varsitt ben. Bauer kommer verkligen att sova som en stock inatt, liksom sin mamma som nu är helt slut. Summan av kardemumman är att denna helg har varit mycket bättre än jag någonsin hade kunnat förvänta mig, jag ser framåt igen.

Det finns hopp

Kanske jag klarar mig genom detta med förståndet i behåll, om än något omrört. Gårdagen gick bra ända fram till kvällen när det var dags för toalettbesök. Tänk om man helt enkelt kunde slippa gå på toaletten ett par veckor. Vad enkelt mitt liv skulle vara just nu då. I alla fall så började helvetet igen med fruktansvärd smärta och kramper. Var i alla fall lite klarare i huvudet och lite mer fokuserad på att jag måste ta mig genom detta nu med min älskade make till hjälp. Jag förstod så pass att om jag inte börjar gråta så är chansen större att det går. Efter tre-fyra timmar, ett antal duschar, ett gäng olika tabletter, hjälp av maken på alla sätt och vis med att försöka avleda tankarna så var jag så helt utmattad och drogad att jag lyckades somna till en liten stund. Efter att varit uppe en liten stund bara så klämde jag på med en sömntablett till och sov i tre timmar. Var uppe redan före sju och fick lite morgondepression över att jag inte lyckats sova längre. Tänkte det att det är lika bra att köra på och duschade, åt frukost och fixade lite innan jag väckte maken. Framåt elva var jag helt groggy av trötthet och somnade någon timme innan en specialistläkare ringde. Det kändes skönt att få prata med någon som är expert. Även om han egentligen inte kan säga så mycket mer än andra läkare, att det tar tid att läka, jag måste ha tålamod och försöka smärtlindra så gott det går med de tabletter jag har nu, men ändå känns det bra att prata med någon som verkligen vet vad han pratar om, som har sett hur det kan bli med komplikationer efter sådan här operation och förstår hur ont det verkligen gör. Nu hoppas jag på att kvällen ska bli bra och att jag kommer att få sova inatt. I förrgår natt sov jag bra och ända till långt in på förmiddagen. Vilken skillnad det blir när man verkligen kan sova. Sömn är ett bra läkemedel. Nu har Jossan också kommit hem för att vara här inatt hos sin ynkliga mamma när maken är iväg och arbetar. Jag kan inte fatta att veckan har gått så fort och att det redan är helg igen och att Thomas kommer vara borta. Det är inte riktigt klokt vad han betyder mycket för mig, min älskade soulmate.

Spillra

Jag känner mig som en spillra av den människan som jag egentligen är. Jag kan inte begripa var Hillevippan har tagit vägen och vad detta är för människospillra som för tillfället besitter min kropp. Efter att tillbringat ytterligare en halv natt på kss med ingen lösning, utan bara lite uppmuntrande ord som att, det kommer att läka, vänta några dagar bara, du ska få smärtlindring under tiden. Jag är inte på något sätt korkad, jag vet att det kommer att läka, jag vet att det inte är något farligt men när den smärtlindring man får inte hjälper så står man själv helt utan lösning på hur jag ska ta mig vidare, hur ska jag överleva kommande timme, kommande minut? Det jag fick med mig hem frampå morgonkvisten var även stesolid som jag ska kombinera morfinet med, förhoppningsvis ska det lösa krampen och även dämpa den ångest jag får när smärtorna är outhärdliga. I vilket fall som helst har jag sovit bort nästan hela denna dagen, hjälpt av några extra sömntabletter också. Just nu, i denna minut, känns det helt drägligt. Smärtan är på en sån nivå att jag kan hantera det, jag är ganska påverkad och slö i hjärnan av alla mediciner. Kan jag bara få en lugn kväll och sova en hel natt så kanske morgondagen har med sig lite ny energi. Måste också imorgon få tag på nån läkare som är expert istället för de som jag träffat på akuten nu flera gånger, som säkerligen är bra läkare men som inte vet ett skvatt om vad man ska göra åt uppkommen situation med komplikationer efter denna operation. Min älskade, älskade soulmate behöver också få ett dygns andsrum för att få kraft att hjälpa mig. Han är just nu min klippa som inte viker från min sida när smärttopparna river. Jag hade inte klarat mig utan honom nu. Han gör precis så som jag vill utan att jag behöver säga något. Han är den som känner mig bäst och vet vad jag behöver när jag behöver det. Jag försöker få in någon form av positiv tanke över att jag sovit mycket idag, att det gett mig ny kraft, att jag fått kramplösande medicin också till hjälp. Däremot har jag så svårt att få det lilla positiva som händer att få fäste i hjärnan på mig. Har jag någon gång inte valt att se det positiva eller det roliga i allt? Mitt glas har alltid varit halvfullt istället för halvtomt. Just nu känner jag inte igen mig alls, jag vet inte riktigt var jag har tagit vägen, när det är som mörkast tror jag aldrig att jag ska hitta tillbaks.

Rådvill

Just nu går tillfriskandet inte alls åt rätt håll, det går helt baklänges istället. Igår blev det sånt elände efter toalettbesök så det blev ambulanstransport till sjukhuset. Fick välja mellan att stanna kvar eller åka hem igen med ordination om att dubbla morfindosen. Givetvis valde jag att åka hem, allt är bättre hemma och kan man bara få till rätt smärtlindring så är den egna sängen, toaletten och duschen att föredra. Tog då dubbelt med morfin före sänggående och har haft min bästa sovnatt hittills. Förmiddagen har också gått galant och sov lite mitt på dagen, man blir enormt trött av morfin. Kände att det faktiskt var drägligt livet igen. Sen blev det dags för dagens toalettbesök och det är inte så att det blir lättare för varje gång utan tvärtom, det blir sju resor värre. Plockade i mig morfintablett efter morfintablett men det hjälpte inte ett skvatt. Thomas ringde till kss och pratade med läkare som sa att det är ingen fara, ta så många tabletter det behövs för att smärtan ska försvinna? Känns som om man sakta men säkert för varje tablett som åkte ner höll på att ta livet av mig. Efter fem tabletter var det fortfarande ingen skillnad i smärta så då tog jag de två långtidsverkande en knapp timme före det egentligen var dags. Konfererade men sjuksyster Anna-Lena först om vad som var lämpligt. Nu känner jag att det åtminstone släpper litegrann, för första gången sen tretiden idag. Känner mig nu helt totalt rådvill. Vad ska jag göra? Det är väl inte meningen att det ska bli sämre för varje dag? Ska försöka få tag på en kirurg imorgon som är specialist inom detta område och få svar på vad man ska göra. Jag klarar inte av ytterligare en eftermiddag som denna. Hur kunde det bli så här? Jag känner mig totalt maktlös inför situationen nu och vet varken ut eller in. Vet inte hur jag ska klara av ett toalettbesök till. Jag vet verkligen inte vad i hela fridens namn jag ska ta mig till?

Tack

Tack alla som gett mig snälla kommentarer, skickat blommor och vykort. Det hjälper faktiskt, inte mot smärtan men psykologiskt att veta att jag har en stor familj som bryr sig om mig och tänker på mig. Just nu har jag mamma och pappa som ligger och sover i varsin soffa här i mitt hus. Min kära soulmate måste ju jobba nån gång med och jag klarar mig inte själv. Visst är det otroligt att man vid 45 års ålder kan be sina föräldrar komma hit och bara vara just det, mina föräldrar. För varje år som går så upptäcker man bara mer och mer vilka fantastiska föräldrar jag och mina älskade syskon har. Bauer har fått åka in till Jossan för att bo där inatt. Han begriper verkligen inte vad som händer med människorna i hans liv just nu. När jag kom hem från sjukhuset var han så till sig av glädje att det var helt otroligt. Jag tror jag aldrig blivit så nerslickad i ansiktet. Sen går pappa hela tiden och försöker putta bort honom så att han inte får hoppa på mig. Mycket märkligt tycker Bauer. Inte nog med det, hans mamma går på ett väldigt konstigt sätt också, helt sakta och håller sig i väggar och möbler under tiden! Så har jag ordnat en värmepåse med ris i som jag värmer i micron och lägger på rumpa/rygg. Bauer tycker det luktar som om middan är klar och serverad och förstår sig inte alls på att han inte får hoppa upp på min rygg och nafsa lite i den stora jättegoda påsen som bara ligger där. Människor är konstiga! Min kära make, min soulmate är helt fantastisk just nu. Han bara finns finns där han ska finnas och ifrågasätter inte, utan bara är. Jag skulle inte klarat endel smärttoppar utan honom. Många fina smycken och presenter har det ramlat in på mig denna veckan också, ett stort plus. Nu ska jag försöka att överleva natten, skulle vara skönt att få sova ordentligt istället för att slumra en timme då och då. Jag vill bara att tiden ska gå och att när jag vaknar nästa gång ska jag känna en liten förbättring någonstans. Tyvärr har det inte inträffat än men det borde komma när som helst. Som att vänta på tomten ungefär.

Mitt livs prövning

Det finns inga ord som beskriver hur fruktansvärt det är nu. Sjukhus onsdag till lördag med snälla sjuksköterskor som sprutar morfin i kanylen med jämna mellanrum. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont tidigare, det går inte beskriva smärtan. Det har varit en ytterst tunn tråd som håller en kvar från att fullständigt förlora förståndet. Det var skönt att få komma hem igår, tidigare har jag inte haft en tanke på det. Det var skönt att vara hemma ända tills kvällen då det var dags för att sköta magen lite. När det gör så ont att man inte ens vet vad man heter så känns det som om det inte spelar någon roll längre, ingenting spelar någon roll längre, om den sista sköra tråden där gick av så skulle jag inte överleva. Något jag aldrig har önskat mig men långa stunder så spelar det ingen roll nu. När jag lyckas få tillbaks en vettig tanke i hjärnan så skrämmer det mig över hur nära jag är att ge upp, över att gå över gränsen. Efter en helvetes kväll igår och jobbig natt där jag bara sovit nån timme då och då, så kör det igång direkt när man sen går upp. Allt upprepas igen. Jag har verkligen inte några ord för hur det är just nu.