Skräcksamtal

Jag fick tidigt idag på morgonen ett trevligt samtal, från kirurgen. Har fått operationstid redan den 28 mars. Har nu haft en smärre panikångestattack och gråtit hysteriskt. Det hjälpte inte ett smack! Den jätteenorma klumpen i magen är fortfarande kvar. Eftersom de ska i onsdags att kötiden är 2 till 2 1/2 månad så hade jag räknat ut detta till början/mitten av maj, vilket ligger så otroligt långt fram i tiden att jag inte skulle behöva stressa för detta än. Nu är det istället exakt tre veckor till det fasansfulla. Uppenbarligen hade jag graderats upp i kösystemet.

För tillfället är det nu fullständig kaos i min lilla hjärna över detta. Mitt normala motto om att "man inte ska skjuta upp någonting tills imorgon om man kan göra det idag!", det gäller för allt här i livet, utom just otrevliga läkarbesök, hemska undersökningar, operationer och tandläkarbesök. Man måste alltid ha undantag för en regel. Nu är det inte så att jag är så osmart att jag inte begriper att man inte slipper att göra det otrevliga för att man skjuter upp det. Jag visste väl redan för ett och ett halvt år sen när jag hoppade av operationskön att dagen skulle komma när operationen måste göras. Men redan, så snabbt?

I alla fall försöker jag glädja mig åt det lilla jag kan glädja mig åt idag, jag är bara schemalagd 4 timmar ikväll på jobbet med start halv fyra. Istället för att åka dit tidigare och göra lite admitid och fått gjort den där delen av en utbildning som var kvar, tänker jag ligga här och tycka synd om mig en lång stund istället. Jag slår även två flugor i en smäll med detta, för jobbar jag så mycket kortare dag så blir jag av med lite av min plusflextid också.

Först tänker jag gå in och krypa ner hos min man och bli kramad lite. Han blir säkert jätteglad av att bli störd efter att ha jobbat hela natten. Ibland har nöden ingen lag, när man känner sig liten är det skönt att få kura ihop sig bredvid maken en stund.