Tröstpresent

Ja, det hade jag trott att jag skulle kunnat åka och köpa mig efter ett besök hos kirurgen. Det gick inget vidare med det. Jag tog mig knappt ut till bilen och hur jag lyckades ratta hem till Axvall har jag ingen aning om (stannade efter ett par km och spydde).
Eftersom jag trodde att det bara skulle vara en undersökning så åkte jag själv, annars är ju alltid maken med som stöd. Nu bad kirurgen så snällt om att få knipsa några sådanadär knölar som han i solsidan också har. Efter en stunds dividerande så gick jag med på detta efter att fått den jättebra informationen om att då behöver de inte skära i detta området när jag opereras sen. Lät ju som en bra idé då tyckte jag. När jag senare på kvällen legat och vridit mig i smärtor, spytt av värk och börjat tappa förståndet, då tyckte jag inte längre att det var en bra idé.
Jag kan inte hantera smärta bra alls. Jag får panik och ångest på riktigt och allt blir som i en dimma. Jag tappar förmågan att tänka och blir faktiskt rädd på riktigt att jag ska tappa förståndet. Har detta att göra med att man är ett kontrollfreak också kanske?

Efter intagande av (för många) sömntabletter så lyckades jag somna till slut. Vaknade sen vid midnatt, och givetvis, där var den, stressmigränen. Det är inte ofta jag får migrän av stress utan har ju min vanliga hormonmigrän en gång i månaden. När den kommer av stress känns det nästan värre för man har ju stresshuvudvärk också samtidigt som verkligen sitter i hela huvudet. Så idag har jag legat i ett förbaskat skallabank hela dan, ändalykten känns inte så trevlig heller för den delen.

Nu börjar det kännas som det klingar av men jag ropar inte hej förrän jag är över bäcken. Imorgon när jag sitter på jobbet igen, då ska jag ropa hej! Tröstpresent ska också inhandlas då. Nu tror jag att det behövs minst en dubbelt så stor tröstpresent efter detta! Jo, det låter allt rimligt.